Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren ansvarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Vinterkriget slutade i mars 1940 och Finland undvek med nöd och näppe att utrotas som nation. Priset var en hård fred med storskaliga landupplåtelser och 24 000 dödsfall. Överbefälhavare Mannerheim sa i en dag-för-dagen-order till den finska armén den 14 mars 1940 att hjälpen från västländerna stoppades av svenskarna av oro för deras egen säkerhet. Han uttryckte stolthet över att Finland är den västerländska kulturens yttersta beskyddare och att Finland har ”betalt vår skuld till väst till sista öre”.
Oavsett hur vi ser på skuldbegreppet måste alla erkänna geopolitiska realiteter. Sverige skyddas av Finland som ständigt är hotat. Geopolitisk asymmetri innebär att en eventuell militär invasion av Ryssland kan inträffa på finskt territorium. När Natos nya strategi är i full gång kommer Sverige att bli en stöd- och logistikregion. Finland är en buffertzon för Sverige.
I Danmark, Norge och Sverige har nationell säkerhet varit en prioritet under de senaste decennierna. Det påverkar nu. Det är dags att acceptera att Ryssland inte är något annat än ett aggressivt auktoritärt imperium. Vi ska alltid ha grundläggande förberedelser. Allt annat är rustikt. Historiska erfarenheter skulle tas på allvar.
Vissa observatörer talar om en ny rysk invasion inom några år efter freden i Ukraina. Alla Nato-länder måste förbereda sig för det kommande kriget. Det är osannolikt att Sverige, Norge och Danmark kommer att hinna bygga upp sina militärer i samma utsträckning som Finland inom ett rimligt antal år. Brist på pengar är inte problemet. Istället handlar det om nedmontering av militära och civila beredskapsstrukturer. Vi saknar erfarenhet och vi saknar människor som vägleder oss, speciellt när en kris kommer. Det tar många år att bilda en ledningsenhet och utbilda militär personal. Efter många år av tron på fred måste ditt tänkesätt förändras. Risken att inte komma fram innan stormen har passerat är stor.
Finland har skött sina förberedelser på ett helt annat sätt. Finska armén utbildar 27 000 soldater varje år och 280 000 soldater mobiliseras direkt i händelse av krig. Till detta kan läggas hundratusentals stridstränade medborgare i reserv. Det är mer än alla andra nordiska länder tillsammans. Finlands civila samhälle är starkt. Mentalt verkar det finska folket aldrig tro på evig fred.
Det som i slutändan betyder något är viljan och förmågan att fatta beslut och insikten om allvaret i situationen.
Men Finland befinner sig för närvarande i en ekonomisk kris. Finland har drabbats hårt av störningarna i försvarsinvesteringarna och handeln med Ryssland. Kostnaden för Finland att ta den största smällen för att förbereda sig för en rysk attack är redan mycket hög. Vissa observatörer har allvarliga farhågor om den finska ekonomin och, i förlängningen, landets förmåga att upprätthålla beredskapen.
En analys av framtidskonsultföretaget Capful och innovationsfonden Sitra bedömer olika scenarier där Finland kan behöva gå över till något som liknar en krigsekonomi. Upp till 5-10 % av BNP förväntas gå förlorad om krisen eskalerar på grund av konflikter nära landet. I händelse av krig skulle det överstiga 35 procent av BNP (nuvarande nivå i Ukraina). Finlands krympande ekonomi är under hårt tryck.
I Sverige måste vi prioritera och i Norge måste makthavarna sluta gnälla. det handlar om framtiden för oss alla
I det här läget är det dags för framför allt Sverige och Norge, och kanske även Danmark, att stödja Finland. Om det moraliska argumentet inte fungerar skulle man kunna skämta om att bistånd till Finland är ett kostnadseffektivt sätt att säkerställa säkerheten för Sverige och övriga norra Europa. Om vi agerar starkt nu kan vi kanske skapa ett undantagstillstånd för att stoppa rysk aggression. Finlands betydelse är avgörande. Kostnaden för att bygga ett starkt Finland med stöd av andra nordiska länder är låga jämfört med krig.
Biståndsnivån till Finland bör initialt ligga på cirka 25-30 miljarder norska kronor, eller cirka 30 procent av Finlands försvarsbudget. Det är faktiskt mindre än Sveriges totala försvarsbudget på 175 miljarder (Norges motsvarighet är 160 miljarder).
Sverige och Norge ska gemensamt betala en del av Finlands försvarskostnader. Norge kan givetvis dra nytta av oljefonden. Sverige skulle kunna införa en särskild post i sin försvarsbudget för att stödja Finland, öka försvarsbudgeten till 3-4 % av BNP (Finlands försvarsbudget är 2,5 % av BNP, men siffran skulle vara högre om man tar hänsyn till värnpliktsarbetets värde).
Sveriges statsfinanser är i god form och det finns utrymme för upplåning. Extraordinära situationer kräver extraordinära lösningar. Sverige och Norge kan direkt betala för de mer än 13 miljarder dollar i materialutgifter som Finland planerar att spendera 2026 (exklusive F-35 stealth-flygplanet). Detaljerna är inte det viktigaste. Det handlar om att vidta åtgärder.
Sverige ska inte belasta denna ökning av försvarsutgifterna på någon enskild sektor, utan istället sikta på generella åtstramningar för hela statsbudgeten eller generella skattehöjningar för alla. Argumentet för detta synsätt är att alla ska betala. Dessutom är situationen så allvarlig att om det värsta händer, om det kommer in stridsvagnar, om Ryssland ockuperar Finland och Sverige, så kan vi glömma välfärden och demokratin. Det måste alla vara medvetna om.
Det beror trots allt på viljan och förmågan att fatta beslut och insikt om situationens allvar. Sverige och Norge har mycket mer resurser än Finland. I Sverige måste vi prioritera och i Norge måste makthavarna sluta gnälla. Det handlar om framtiden för oss alla. Ansvaret ligger i första hand på makthavarna. Alla medborgare har dock ett ansvar att ställa krav. Vi behöver röster för att stödja Finland, och det stödet måste ske nu. Inte imorgon.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Emeritusprofessor Lars Ingelstam: ”Nu är det dags att överge DCA-avtalet med USA”
Per Wallin, Krigshistoriepodden: ”Det är dags att göra sig av med folket i toppen av militären”
