Roten till min frustration är just det senare. Vinstbortfallet i förhållande till vad som vanligen kallas börsrörelser. Situationen är dyster och frågor uppstår.
I min tidigare karriär hade jag nog inte brytt mig lika mycket. Nu är problemet ett annat. Jag valde att försörja mig på att investera och tog även på mig uppdrag som rådgivare till förmögna kunder, allt med viljan att lyckas och tjäna högre avkastning än de allmänna börstrenderna. Detta är ett index över mycket stora företag. Ansträngningen och resultaten blir ännu större.
En ledningsstil som varit mycket framgångsrik när det gäller avkastning (relativt till aktiemarknadens utveckling) under de senaste 30 åren har ställt till stora utmaningar i nästan fyra år. Denna period sammanfaller med ökande geopolitisk instabilitet, ursprungligen orsakad av Ryssland, och två år av starka inflationsimpulser, och naturligtvis mycket mer. Investers rädsla för risk är tydlig.
Ledarstilen bygger på att hitta lågt till rättvist värderade små till medelstora företag med tydlig tillväxtpotential, där lönsamheten ökar naturligt i takt med att försäljningen ökar. Även om jag är branschagnostiker ställer jag alltid som ett krav att det finns minst en större ägare som aktivt arbetar för företagets framgång. Bolagets aktier bör helst vara undantagna från betydande uppmärksamhet från institutionella investerare.
Om sådana investeringsmöjligheter identifieras kan företag ofta fördubbla sin vinst inom fyra till sex år. I teorin bör aktiekurserna följa vinsttrenden. På praktiken skvallras det om annat. I de flesta fall stiger aktiekurserna snabbare än vinsttillväxten. I finansiella termer brukar detta kallas multipel expansion på grund av ökad investerarattraktionskraft. Ju större ett företag blir, desto fler människor kan eller vill investera i dess aktie.
Små och medelstora företag i Sverige överträffar stora företag i termer av koncernintäkter mätt över en tidshorisont på 10, 15 och 20 år. Skillnaden i avkastning är märkbar. För fyra år sedan erbjöd marknaden sötbrödsdagar avkastningsmässigt om man kunde hitta aktier i den vinnande kategorin som var bättre än genomsnittet.
Investerarnas tvivel har ökat för varje år som går. Tydligast syns detta i småföretagsfondflöden där det är fler uttag än insättningar. Något som tvingar hardcore småbolagsfundamentalister och chefer att sälja aktier de verkligen vill ha i sina portföljer. Denna åtgärd orsakar en spiral där gapet mellan små och stora värden fortsätter att vidgas.
Till detta kommer en strukturell förändring där fler och fler fonder går mot billigare passiv indexering, vilket gör skalan ännu mer givande. Framsyn spelar ingen roll i denna typ av förvaltning. Så länge ett företag är tillräckligt stort för att ingå i det nuvarande indexet kommer indexförvaltaren att fortsätta köpa aktier.
Allt detta har lett till att investerare fått betala 30 till 60 procent mer för varje vinstkrona i stora företag än i små och medelstora företag.
Trots mina initiala tvivel har jag ingen avsikt att överge en ledarstil som historiskt har bevisat sin förträfflighet. Jag har för avsikt att behålla en portfölj centrerad på små och medelstora företag och vänta på att marknaden ska återhämta sig. Det som i slutändan gäller är vinstkronan och det kan inte ens marknaden tvivla på.
