Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
opera
”Olympiaden”
Musik: Antonio Vivaldi. Libretto: Pietro Metastasio. Översättning: Rikard Bergqvist. Musikalisk ledare: Peter Spisky. Regissör: Charlotte Engelkes. Scenisk design och ljussättning: Linus Verbom. Kostymer: Anna Ardelius. Mask och peruk: Theresa Frisk. Koreografi: Sofia Södergaard. Dramatiker: Tsvarisa Langström. Medverkande: Stephen Yeseta, Eva Rejonklu, Amy Hoon, Sally Lundgren, Solveig Bergersen, Erik Rosenius, Bernd Ola-Volnholen, med flera. Inramning: Folkoperan, Stockholm. Tidsåtgång: 2 timmar och 45 minuter inklusive paus.
Det är en bra timing för OS. Antonio Vivaldi har nyligen fått förnyad uppmärksamhet som operakompositör. Han tog andraplatsen vid balen 1734 och anpassade Pietro Metastasios populära libretto om kärlek och sport. Olympiaden äger rum mot bakgrund av de (urgamla) olympiska spelen, med dess blåa hav och marmorpelare. Men det hindrar inte skidskyttar och hockeyspelare från att bli exalterade över spelen på Folkoperan. I utbyte mot att effektivisera slaget kommer den med en olympisk (rock)ring och en sportkommentator.
Allkonstnären Charlotte Engelkes har varit involverad i många operaproduktioner, men förra året regisserade hon sin första fullängdsopera, ”Lohengrin,” på Malmö Opera. Hennes känsla för skruvade specifikationer upprepas här, och smälter väl in i Metastasios komplexa story, även om akrobatiken och tricken ibland tar bort fokus från själva texten. Linus Verbohms scenografi och Anna Aldelius kostymer skymtades på årets Théâtre des Champs-Élysées, då kontratenor Jakub Józef Orliński spelade rollen som Ricida.
Stephen Yeseta spelar rollen som den förlorade sonen i 50-årsjubileet Volcopelan. Ricida är alltså en prins av Kreta som är fast besluten att vinna OS och vinna prinsessan Alistairs hand. För detta ändamål tar han hjälp av sin vän och berömda atlet Megacle (Eva Lejoncru, en sångrockare i en ljusblå muskeldräkt), som också älskar Alistair. Megacle slits mellan kärlek och lojalitet mot sin vän, och blir naturligtvis djupt olycklig.
Alistair själv (den slentrianmässigt intelligenta Amy Hoon) är kungens dotter med feministisk stil, medan kungens pappa (Eric Rosenius) är lite av en driftare med en grandios bas. Till förvirringen och förvecklingen bidrar Ricidas fästman Algine (Sally Lundgren), som bär fårkläder, Ricidas lärare och bästa vän Aminta (Solveig Bergersen), som är klädd som en bläckfisk med balettben, och tre dansare (Sarah Østberg Diakité, Johannes Stevens, och Simone Tenstam).
Denna lekfulla och atletiska uppsättning ställer stora krav på ensemblen och sångarna gör ett stort intryck med både sin klanglighet och fysiska smidighet. Särskilt Bernd Ola Volnghollen har en gyllene baryton som måste brottas med en gymnastikmadrass, vilket gör Arcandro, kungens närmaste släkting, till en bisarr och komisk typ. Sällan har det varit så innerliga skratt som här på Operahuset.
Rikard Bergqvists svenska språks till synes moderna utrop stöds av Metastasios mycket realistiska dialogutbyten med många utrop. ”Olympiaden” är en opera skriven i seriös italiensk stil. Detta material har dock lockat till sig några ganska tragiska samtida verk. Detta beror till stor del på Vivaldis frenetiska musik, som i sig ibland motsäger allvaret i texten, men som fångar karaktärens sorg och besvär också. För en sådan person finns det mycket inom kärleksområdet.
Men allt är bra som slutar bra när sanningen avslöjas i en berättelse om vänskap, svek och dolda familjehemligheter. Förlåt, olympiska gudar, en tunn orkester med stråkinstrument och cembalo placerades på scenen, under barocken Peter Spisky, utklädd till Zeus själv, som spelade fiol. Det är en studsande uppsättning som sprudlar av liv, känslor och energi, och precis som Vivaldis vackra musik får vi en glimt av ”Våren” från violinkonserten ”De fyra årstiderna” som en snyggt uppsatt final.
Läs fler musikrecensioner och texter av Johanna Paulsson.
