Budskapet i debatten om Sveriges invandringspolitik är märkligt.
Olika inlägg från opinionsbildare säger att regeringens utvisningspolitik är omänsklig. Det är allt. Det är inget konstigt med det.
Men det som är konstigt är resonemangsargumentet.
Invandrare som ”gör vad som är rätt för dem”, arbetar, studerar, betalar skatt och inte begår brott, borde få stanna. De lär sig svenska och omfamnar, outtalat men implicit, kända svenska värderingar. De bidrar till Sveriges välfärd.
Den skildrar en tragisk situation. Människor som kom hit som barn från olika länder under repressiva regimer, som nu arbetar i stressiga låglönejobb på dagis, sjukvård och äldreomsorg, finner sig plötsligt deporterade av någon obskyr byråkratisk anledning.
Offren själva gör dessa påståenden. Jag har tagit hand om mig själv, bidragit till samhället och betalat skatt. Kort sagt, jag hade levt som en svensk och nu var mitt liv krossat.
Tänk om hon gör slut med dig och ljuger bara lite, vilket du kanske gör när du möter utländska myndigheter med makten att bestämma ditt öde?
Den ena incidenten efter den andra skapar rubriker i massmedia. Vissa fall var obegripliga, som 4-åringen som fick diagnosen autism och fick utvisas. Och jag blev glad när Migrationsverket drog tillbaka sin hand. Barn så unga som 4 år kan också bo.
Eller när det gäller ett par från Söderskhuset i Stockholm: ”De flyr från förtrycket, lär sig svenska, skaffar barn i Sverige och arbetar inom det medicinska området på jakt efter arbetskraft. Men allt har gått fel. Nu ska hela familjen utvisas”, står det i en svensk tidning. Detta slutade också framgångsrikt. De fick också stanna efter mobiliseringar bland arbetare. Han var kardiolog och hon var översköterska i Iran. Hon fick börja här som vaktmästare och har nu blivit befordrad till biträdande sjuksköterska samtidigt som hon studerade till sjuksköterska. Och i artikeln säger hon:
– Jag förstår inte varför det här hände. vi gjorde allt rätt. Vi ljuger inte om någonting. Istället, säger hon, har vi jobbat, betalat skatt och försökt bidra.
Och journalisten tillade:
”På perfekt svenska.”
Hon förstår vad som kommer att hända med hennes hemstad med den situation hon och hennes familj befinner sig i. Tala inte om förföljelsen de utsattes för i hemlandet eller vad som väntar dem efter att de har utvisats. Tänk om hon gör slut med dig och ljuger bara lite, vilket du kanske gör när du möter utländska myndigheter med makten att bestämma ditt öde?
Det är rörande att se människor mobilisera inte bara på arbetsplatsen, utan också i media, på gatorna och på torgen. Det är så många som börjar ta ställning mot inhuman politik. Det är hjärtskärande att denna mobilisering kan få Sveriges största parti att vända ryggen åt denna fråga på bara några dagar.
Kärnan i detta argument är att människor som får stanna faktiskt inte kostar samhället någonting. Många är färdigutbildade och kan gå i produktion direkt vid ankomsten till Sverige, men ”omvårdnaden är i behov av folk.” Kort sagt, de förtjänar det och borde få stanna.
Det finns ingen humanism i detta sätt att tänka. Det är bara kall uträkning. De kan stanna för att de kan få betalt. Utan dem skulle det inte finnas någon som tar hand om min sjuka moster, min gamla mamma och min åldrande pappa. Utan dem skulle jag behöva ta bussen för att åka till jobbet. Utan dem finns det ingen som städar min arbetsplats.
Här finns ingen humanism, bara (?) hänsynslös ingenjörskonst. Humanitära hänsyn verkar inte längre vara ett svenskt värde.
de gör ingen vinst. Tvärtom kostar det pengar. De behöver medicinsk, omvårdnad och ekonomiskt stöd för att överleva
I en klassisk målning från 1972 av elever i klassen på en svensk skola frågar Peter Tilberg: ”Tjänar ni några pengar, vänner?” Var det fördelaktigt att utbilda arbetarklassens barn?
”Kommer det att tjäna några pengar, kompis?” verkar vara den centrala linjen för humanistiska motståndare till Tidd-regeringens absurda invandringspolitik.
Då kan vi glömma de människor som sökt sig till Sverige, som ibland torteras, traumatiseras och har olika funktionella mutationer, som ibland tar år att återvinna någon form av förtroende för sina medborgare och samhället. Människor vars liv krossades för att de kämpade för demokrati eller tillhörde fel religion eller identitet.
de gör ingen vinst. Tvärtom kostar det pengar. De behöver sjukvård, omvårdnad och ekonomiskt stöd för att överleva. Vissa är inte ens motiverade att börja arbeta på grund av statens olika subventioner och förstärkningar av försäkringssystemet.
Vad ska vi göra åt dem? Devourers. De som är beroende av donationer.
Stoppa orättvisa utvisningar och gå med i debatten med debattörerna och demonstranterna på Sergeltorget. Och jag undrar bara, vad är rättvis utvisning?
Den spanska regeringen beslutade nyligen att bevilja uppehålls- och arbetstillstånd till mer än 500 000 illegala invandrare. Andra policyer är också möjliga.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Överläkare Davud Javid: ”Läkare flyr från Sverige när familjer slits isär”
Kristdemokratiska partiets representant: ”Vi var naiva och fega inför hotet från islamism”
