WEuropeiska unionen visade strategisk framsynthet och globalt ledarskap när den lanserade Green Deal 2019 och lagstiftade ett mål om klimatneutralitet i mitten av seklet. Rysslands krig i Ukraina har understrukit i vilken utsträckning kontinentens energisäkerhet och framtida välstånd är beroende av en övergång bort från fossila bränslen. Men nyligen tycks EU-ledarnas inställning till miljön återspegla den unge St. Augustinus vädjan om renhet. ”Gör oss grönare”, men inte än.
Det europeiska industritoppmötet nyligen i Antwerpen gjorde ett ovanligt stort plask i rubrikerna tack vare Sir Jim Ratcliffes främlingsfientliga utbrott mot invandrare. Men det var också anmärkningsvärt för sitt hårda angrepp på en av de viktigaste pelarna i EU:s miljöpolitik. Blockets system för handel med utsläppsrätter (ETS), som får förorenare att betala för det kol de släpper ut, har uppnått dramatiska resultat för att minska de totala utsläppen och främja grön innovation sedan 2005. Oroväckande nog verkade Tysklands förbundskansler Friedrich Merz sympatisera med Sir Jim och andra vd:ars krav på en drastisk uppmjukning av reglerna.
Det kommer mer att komma. Merz, tillsammans med Italiens högerextrema premiärminister Giorgia Meloni, förespråkar en avreglerande strategi för att främja tillväxt som riskerar att undergräva Europas klimatambitioner. Meloni har länge fördömt vad hon beskrev som den ”gröna dårskapen” som infördes av staden Bryssel. Mertz, en ekonomisk liberal som instinktivt är fientlig mot reglering, har hittat en mäktig allierad.
Axis Berlin-Rom har redan lyckats späda på planerna på att förbjuda försäljning av nya bensin- och dieselbilar till 2035. EU:s ledare röstade också för att minska de övergripande målen för minskning av växthusgaser för 2040. Reglerna för företagens hållbarhetsrapportering har urvattnats. Både Italien och Tyskland strävar efter större flexibilitet när det gäller att uppnå utsläppsmål, och attacker mot regleringssystem som ETS skulle kunna tillåta en fullskalig förskjutning från netto-nollmål.
Detta är bedrövligt kortsiktigt, inte bara ur ett ekonomiskt perspektiv utan också ur ett miljöperspektiv. När Green Deal lanserades sågs den med rätta som ett sätt att främja de förändringar som behövs för att göra ekonomierna mer konkurrenskraftiga i en fossilbränslefri era. Konkurrensen med Kina understryker vikten av att snabbt gå i denna riktning. Istället växer en ny långsam konsensus fram, med inflytandet från högerpopulismen som växer över hela kontinenten.
Som den tidigare Europeiska centralbankens ordförande Mario Draghi har hävdat, ligger den verkliga vägen till framtida konkurrenskraft i hållbara investeringar, delvis finansierade av EU:s gemensamma upplåning och med en djärv grön industristrategi. Merz har rätt när han menar att en förenkling av byråkratiska hinder på vissa områden kan vara fördelaktigt för tillväxten. Att blint tro på avreglering och att ge efter för Sir Jims och andras företagslobbyansträngningar angående miljöregleringar är dock långt ifrån en strategi som passar tiden, både etiskt och ekonomiskt.
Europas roll som ledare för klimatförändringar är viktigare än någonsin, med tanke på president Donald Trumps fortsatta beslutsamhet att undergräva internationella ansträngningar för att bekämpa den globala uppvärmningen. Så är också behovet av att utveckla en industriell vision som ska säkerställa kontinentens välstånd och säkerhet på lång sikt. När Merz och Meloni manövrerar är det dags för försvarare av EU:s gröna avtal att stå upp och räknas.
