Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Vår forskning om den pågående gröna omvandlingen i norra Sverige undersöker samarbetet mellan svenska staten och kommunerna som just nu står inför vad flera kommunpolitiker har beskrivit som en positiv kris. Ett exempel är Kiruna, där nya uppgifter från LKAB visar att ytterligare 2 700 bostäder ska flyttas. Det är dock svårt för kommunerna att svara på var dessa ska placeras. Mer eller mindre alla områden i kommunen regleras av staten. Lokala myndigheter ber om hjälp, men faktisk flytt av bostäder och uppbyggnad av ett fungerande samhälle verkar inte ligga i nationellt intresse. Liknande utmaningar som Kiruna finns i kommuner som Boden, Gällivale, Skellefteå, Mariestad och Karlskrona.
Hur maktförhållandet mellan riks och kommun ska vara är ett återkommande diskussionsämne i svensk planering. Sverige under 1900-talet präglades av tron på att samhället kunde planeras och drivas mot ett långsiktigt tänk av utveckling, resursutnyttjande och riskhantering.
Som ett exempel stod det i Stockholmsmässan 1930 års manifest att Sverige skulle behöva välja mellan att vara kvar i Europas B-lag eller satsa på industrialisering och moderna bostäder för att bli en del av Europas A-lag. Vägvalet som ledde till flera evenemang som nu ingår i den svenska kulturkanonen, som Per Albin Hanssons Volchemstal, Saltsjöbadsavtalet, alla människors rättigheter och makars separation från beskattningen.
De kommuner vi pratat med påpekade att detta stöd fokuserar på kortsiktiga problem som uppstår när långsiktiga politiska mål inte är tydliga.
Enkelt uttryckt kan svensk planering under 1900-talet förklaras i termer av målet att skapa konkurrenskraft i ett glesbefolkat land och säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling av dess naturresurser. Detta mål tar olika uttryck i varje skede. Från ökad tillgång till utbildning och sjukvård i hela Sverige under 1900-talets första hälft, till koncentrationen av befolkningen kring Mälaren och Västsveriges industriområden under 1900-talets andra hälft.
Folkomröstningsbeslut präglades fram till 1990-talet av en kontinuerlig pendelrörelse mellan olika politiska intressen, vissa betonade mer planering och statlig kontroll och andra mindre, medan styrelsemandatet förblev i politiken.
Den centrala förändring som påverkar politikens potential att styra planering sker dock på 1990-talet, när samhällen gradvis går mot en marknadsorienterad global ekonomi. Återigen kan vi se att de förändringar som sker bygger på målet att öka Sveriges konkurrenskraft i den framväxande tjänste- och kunskapsekonomin, denna gång genom att föra samman människor i storstadsområdena. Men nu förändras statens roll. Förutom att marknaderna i allt högre grad tillåts svara på nationella utmaningar och diktera var finansiella investeringar görs utifrån geografi, så håller även en marknadsorienterad logik rot i den offentliga sektorn i stort.
Planeringshistoriker säger att denna förändring innebar att beslutsfattandet flyttades från rådsrum till domstolar och marknadsstyrelserum. Planen är avsedd att stå emot juridisk granskning och vara genomförbar av marknadsaktörer. Även om dessa förändringar kan förstås som rationella med tanke på utmaningarna under andra hälften av 1900-talet, såsom sysselsättning, konkurrenskraft, inflation och korruption, väcker de också frågor i relation till statens förmåga att styra regional omvandling bortom marknadsintressena.
Det vi vill är att landet, liksom de kommuner vi undersökte, utvecklar långsiktiga idéer om vad Sverige ska vara.
Det som nu tar form i Kiruna och andra kommuner där några av Sveriges största satsningar sker är behovet av rikspolitiska visioner som tar tillvara hela Sveriges resurser och möjligheter och att dessa visioner åtföljs av aktiv politik. Vi förespråkar inte en återgång till Folkems Sverige. Det vi vill är att staten, liksom de kommuner vi studerat, utvecklar långsiktiga idéer om vad Sverige ska bli. Politiker på nationell nivå ser Sveriges utveckling som ett nationellt intresse, även inom områden där den inte ger marknadsacceptabla svar på samhällsutmaningar som att bygga bostäder eller investera i infrastruktur.
Det är inte heller vår uppgift att formulera i vilken riktning Sverige ska gå. Den moderna planeringens historia i Sverige visar dock att perioder då politiker utvecklat långsiktiga visioner för att möta demografiska utmaningar på hemmaplan och geopolitiska utmaningar utomlands har präglats av ökat välbefinnande, ökad produktivitet och konkurrenskraft samt framsteg mot hållbar utveckling.
Sverige behöver också ta fram en plan för att tillgodose den nya politiska visionen. Framför allt genom att utveckla format för kunskapsöverföring, samordning av insatser på olika planeringsnivåer och ansvarsfördelning mellan offentlig och privat sektor. Det är också arbetssätt som staten lyfter fram genom sitt kontor för acceleration, vision för norr och den nya statliga fysiska planstudien. Även om den nationella regeringen för närvarande ger visst stöd genom dessa initiativ till kommuner som står inför stora förändringar, påpekade de kommuner som vi talat med att detta stöd fokuserar på kortsiktiga problem som uppstår när långsiktiga politiska mål är oklara.
Om inte staten beslutar att de förändringar som pågår på både nationell och lokal nivå ligger i nationellt och allmänt intresse, kommer andra krafter gång på gång svara på samhällets utmaningar. Detta är en utveckling i Sverige som varken tar tillvara på hela landets resurser och potential eller tar hänsyn till alla dess invånares behov. Kanske kan ett valår bli en politisk debatt om långsiktiga idéer om hur Sverige ska vara?
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Payara-politikern Elinor Tandlund (S): ”Jag fick panik och skrek, men jag kunde inte nå 112.”
Robert Ilitaro från Kiruna företag växer: ”Kiruna är Europas framtid, men vem är ansvarig för staden?”
