Den här filmen speglar samtida trender och idéer, bevarar vår tids berättelser och ger oss en gemensam referenspunkt som förenar oss över generationer. Den här filmen hjälper oss förstå oss själva och varandra.
Under våren visar Cinemateket ”Svenska bilder”, ett program som följer hur Sverige har framställts på duken i 130 år. Det är en resa genom människors hemländer, arbetarrörelsen, sexuell frigörelse och invandringens nya realiteter. Det har blivit tydligt att film inte bara har spelat in vår historia, utan också format den. Filmer har påverkat hur vi minns, berättar historier, drömmer, empati och diskuterar.
De hade också ett avgörande inflytande på hur vi svenskar uppfattades internationellt. Svensk film ligger ofta i framkant som uttryck för ett land där kreativ frihet tillåts och kreatörer ges möjlighet att ta konstnärliga risker.
Dagens film blir morgondagens svenska film. De kommer att bli en del av de berättelser som framtida generationer kommer att använda för att förstå vår tid och oss själva. Vilka röster kommer att tillåtas att definiera den bilden? Vilka upplevelser ska visas? Det är viktiga frågor som behöver läggas till i den eviga debatten om balans mellan bredd och spets. Om svensk filmproduktion tillåts minska blir svaren allt mer begränsade. Därmed kommer vi snart inte bara att anförtro immateriella rättigheter till utländska finansiärer och streamingtjänster, utan också beslut om vad som ska få forma människors kulturella självbilder.
De nordiska grannländerna Norge och Danmark satsar mycket mer på film än Sverige, och det visar sig tydligt i filmundersökningen ’Publics in Focus’ som lämnades till regeringen för snart ett år sedan. Självklart har de samma utmaningar som vi när det kommer till att ändra tittarbeteende. Det betyder att publiken inte går på bio så mycket som de brukade innan streamingtjänsterna etablerades. Inhemsk film är dock av mycket större intresse för inhemsk publik i Danmark och Norge än i Sverige. I Norge var mer än 30 % av de sålda biobiljetterna förra året för norska filmer. I Sverige var denna siffra 12 %.
Ekonomisk status är inte den enda anledningen till detta utseende. Jag resonerade ingående kring detta på DN Kultur hösten 2023, när jag var programchef på Sveriges Television. Men siffrorna säger allt. I Danmark är den statliga filmfinansieringen 954 miljoner kronor, i Norge är den 976 miljoner kronor medan den i Sverige är 552 miljoner kronor, vilket inkluderar stöd till såväl ny svensk film som filmkulturverksamhet och filmarv. Dessutom kommer Danmark att ge produktionsincitament på 185 miljoner kronor till branschen och streamingtjänstens avgiftsintäkter 2026 beräknas till 148 miljoner kronor.
Denna jämförelse visar därför att Danmark satsar cirka 215 kronor per invånare på filmpolitik, medan motsvarande siffra för Sverige är 60 kronor per capita.
Många företrädare för internationella filmorganisationer undrar hur detta gick till.
Nordiska länder investerar och får tillbaka både socialt värde, gemenskaper och ekonomiska fördelar genom en fungerande hållbar sektor. Sverige ligger långt efter och riskerar att hamna ytterligare efter, inte bara när det gäller ekonomisk konkurrenskraft utan även när det gäller sin situation och självförståelse.
Filmstudien sa att kulturpolitiska bidrag förblev stillastående även efter att de tillfälliga tilläggen orsakade av pandemin avtagit, vilket betyder att deras värde effektivt urholkas. Stödet till filmkultursektorn har inte listats sedan 2006 och filmförbundet har de senaste åren varit tvungna att skära ner sin personalstyrka med nästan en femtedel för att klara utmaningen. Trots betydande ökningar av produktion och externa kostnader, marknadsförändringar och ökad internationell konkurrens har subventioner till ny svensk film inte räknats på 10 år.
Filmens forskning belyser också Sveriges övergång från ett mellanland till ett land med mindre offentliga medel i internationella jämförelser. Faktum är att Sverige genomförde nedskärningarna utan att någon tog ett aktivt beslut. Sverige, en gång ett filmkraftverk, har tvingats dra sig tillbaka. Många företrädare för internationella filmorganisationer undrar hur detta gick till.
När kulturkanonen tillkännagavs i höstas hade fyra filmer släppts: Dirigenten (Viktor Sjöström), Det sjunde inseglet (Ingmar Bergman), De kallar oss Mods (Stefan Jarl och Jan Lindqvist), och Nattvarden (Ingmar Bergman). Det här är ett bra initiativ för att visa att bio är en del av vårt kulturarv. Men en kanon är en början, en startpunkt, inte ett slutmål. De fyra filmerna kan inte uppfylla sitt uppdrag att ”främja medborgerlig utbildning som stärker samhällen och breddar förståelsen för Sveriges historiska rötter.” Samhället är för komplext för att sammanfattas i en lista. Ett kulturarv värt sitt namn kräver fler berättelser och ett bredare perspektiv. För att göra detta framgångsrikt behöver svenska filmskapare minst lika rimliga förutsättningar som sina nordiska motsvarigheter.
Det här är inte en fråga om nostalgi. Det är en fråga för framtiden. Det här är historien om en ny generation filmskapare som ger utrymme åt vår tids berättelser och ger människor en chans att se på sig själva och förstå andra. För att en levande kultur ska fortsätta att utvecklas måste den upprätthållas och främjas.
Det gäller även filmer som riktar sig till barn och unga vuxna. I dagens fragmenterade, polariserade och ibland faktatrotsande klimat är det inte bara en utmaning att nå ut till film, utan också att se till att barn och unga får möjlighet att förstå, tolka och lära sig använda film. För att hjälpa barn och unga att bättre klara en osäker framtid behöver de kunna förstå både sitt förflutna och nuet. Filmer är ett av de mest kraftfulla verktygen för att uppnå detta.
Med programmet ”Svenska bilder” vill vi på Filminstitutet väcka frågor om filmens betydelse i det svenska samhället ur ett längre perspektiv. Det handlar om både långfilmer och dokumentärfilmer som har haft en betydande inverkan på det offentliga samtalet. Genom vilka filmer kommer våra barn att spegla Sverige? Som många av oss ser oss själva reflekteras genom ”Fanny och Alexander” (Ingmar Bergman), ”Ungagarde” (Colin Nutley), ”Yagarna” (Kel Sandoval), ”Jävla Omor” (Lucas Moodysson), ”Jala! Jala!” (Josef Fares), ”Svinarangolna” (Pernilla August), ”Låt den rätte komma in” (Thomas Alfredson), ”Sov och dö” (Gabriela Pichler), ”Attertrafen” (Anna Oder), ”Same Blood” (Amanda Kennel), eller ”De ovilliga” (Ruben Østlund)?
Vi står inför ett val. Antingen sätter vi svensk film inom parentes av vår kulturhistoria. Eller så ser vi det för vad det är: en spegel av vårt samhälle, en röst för demokratin och en del av vår framtid. Valet ska vara enkelt.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Regeringens filmutredningsagent Eva Bergquist: ”Vi överväger att avsluta den nationella filmpolitiken”
Svenska kulturnormskommittén: ”Kulturella normer är fönster mot både det förflutna och framtiden”
