Stor skillnad – Kvinnors jobb inom mänskliga tjänster betalar 41 miljarder mindre.

Att minska lönegapet mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken inom välfärdssektorn skulle kosta samhället 41 miljarder kronor. Enligt en ny rapport är den största skillnaden mellan grupper av yrkesverksamma med jämförbara krav i snitt 23 900 kronor per månad.

12 200 kr per månad. Så mycket lägre tjänar personer i kvinnodominerade jobb i offentlig sektor i genomsnitt än personer i jämförbara mansdominerade eller könsbalanserade jobb. Det visar en ny rapport som organisationen Lönelotsarna har sammanställt genom att jämföra medelinkomsten för yrken där mer än 60 procent av de anställda är kvinnor respektive de med män.

Jämförbara yrken är arbeten som ställer ungefär samma höga krav på utbildning, ansvar och arbetsinsats, även om arbetsuppgifterna är olika. Rapporten kategoriserar olika yrken i grupperna A-L.

Till exempel jämför grupp F fritidspedagoger och laboratorieingenjörer. De två yrkena anses likvärdiga. Trots det tjänar fritidspedagoger, ett kvinnodominerat yrke, i snitt 7 300 kronor mindre i månaden än laboranter, en mansdominerad bransch.

Den största skillnaden finns i yrkesgrupp B. Grupp B består av olika typer av chefer från bland annat domare, specialister, samhällsservice, bygg och fastigheter. Inom offentlig sektor är det genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken 23 900 kronor per månad.

Lokala myndigheter försöker utjämna skillnaden

87 % av sjuksköterskorna i äldreomsorgen är kvinnor. Enligt rapporten tjänar denna yrkesgrupp i snitt 3 700 kronor mindre per månad än andra jämförbara yrkesverksamma inom kommunerna.
 
Den kommun som har minskat löneskillnaderna mellan könen är Hautviderberg. Minskade löneskillnaden mellan könen från 2 000 kronor till 113 kronor på fem år. Kommunens personalchef Sanna Lindholm säger att det har gjorts ansträngningar för att förbättra lönerna, särskilt för undersköterskor, vårdbiträden, sjuksköterskor och stödpersonal. Satsningarna på de två sista yrkesgrupperna genomfördes 2005 och kostade kommunen 600 000 kronor.

– Det är trots allt lagligt att man ska jobba med orättvisa löneskillnader. Och det är också vår policy på jobbet att få en anständig lön, säger Sanna Lindholm.

Parallellt med lönesatsningen har kommunen tagit fram en särskild modell som gör att även vikarier kan påverka sin lön.

Personaldirektören påpekar dock att Otovidabéri är en liten kommun och det finns många kvinnor på högre befattningar och högre löner.

– Statistiska löner pressas upp, säger hon.

Löneskillnaderna kostar 41 miljarder dollar

Att höja lönerna för alla kvinnodominerade välfärdsyrken i kommuner, regioner och stater till samma nivåer som mansdominerade yrken skulle dock kosta samhället 41 miljarder kronor, enligt rapporten Lönepiloter.

Detta belopp kan jämföras med den nationella budgetposten för rättsväsendet på 95 miljarder, internationellt bistånd på 44 miljarder och studiestöd på 36 miljarder.

”Jämfört med andra statsbudgetposter och reformer är 41 miljarder kronor inte en orimlig kostnad för att täppa till det strukturella lönegapet”, skriver Ronelloczarna i rapporten.

Organisationen föreslår en statlig lönesatsning där regeringen skulle begära finansiering och sedan skulle arbetsgivare och fack förhandla om hur de pengarna ska fördelas mellan olika yrken. Satsningen planeras byggas upp successivt under flera år.

”Man kan inte investera mycket pengar i ett specifikt yrke.”

Christina Swan är lönereporter på Kommunalarbetaren. Hon säger att utvecklingen går långsamt och påpekar att kvinnor i LO-förbundet får 88 procent av mäns löner. Detta trots att organisationen för snart ett decennium sedan beslutade att klyftan mellan kvinnor och män skulle minska till 2028.

Samtidigt tror hon att märken – den gemensamma löneökningsnivån som förhandlas fram av fack och arbetsgivare – kan göra det svårare att minska löneskillnaderna.

– Då kan man inte satsa mycket på ett visst yrke.

Samtidigt påpekar Christina Swan att den danska staten har satsat på att höja lönerna för välfärdspersonal genom trepartsavtal mellan staten, lokala och regionala arbetsgivare och fackföreningar.

– Något liknande skulle kunna göras i Sverige. Det är inte helt otänkbart, säger hon.