Rykten och spekulationer kring en kompromiss som diskuteras mellan USA, NATO och Danmark hävdar att USA kan lägga beslag på delar av Grönland, i första hand det territorium där nuvarande och framtida baser finns.
Absolut viktigast för president Trumps ”Golden Dome” är rymdstationen Pitufik i Thule-området, som också var centrum för president Ronald Reagans ”Star Wars Program” från 1983. Redan 1909 presenterade dock arktiska upptäcktsresande Robert Peary president Roosevelt en plan för att göra regionen till ett amerikanskt territorium.
Thule Air Base, numera Pitufik Cosmodrome, etablerades på norra Grönland 1951 genom ett avtal mellan Danmark och USA. Där bodde som mest 10 000 människor. Nedanför basen fanns en av de viktigaste inuiternas bosättningar. När amerikanerna kom, sattes indianerna bokstavligen i säng. I filmen ”Inughuit.
”Vi hade en lugn och fridfull sommar, och så en dag kom ett flygplan. Folk ropade: ”Plan, plan!” och de vällde in. Folk hann inte ens ta på sig hatten. Så de stod barfota i snön. Sedan kom ett fartyg med två plan, en isbrytare och en ubåt. Folk var rädda och de började bygga en bas bredvid vår by utan att fråga oss.”
När de intervjuades blev de tillsagda att lämna sin bostad omedelbart. Resan kommer att ske med hundspann. De som inte lämnade fick inte alternativa hem i nya byar. Den danske inspektören för Norra Grönland skrev i ett telegram att bosättningarna hade tömts och att ”många lämnade landet med sorg, men alla förstod att det var för deras egen skull”. Byn, hem för inuiter sedan urminnes tider, tömdes på två veckor.
En av männen, Kaala Peary, protesterade. Som straff fick han inte alternativ bostad. Han samlade ihop resterande material och byggde ett litet hus på lagom avstånd från sin nya by.
Kaala växte upp på Grönlands nordligaste spets och bodde där hela sitt liv. Som pojke följde han med sin styvfar Piuvatok på valrossjakt. Han berättade sedan historier som hur deras förfäder visslade för att föra stjärnorna närmare varandra.
”Men kom ihåg, vissla inte för högt, annars kommer du att störa våra förfäder som leker där”, sa han och pekade mot norrskenet. ”Då kommer de ner och tar allt från oss. Allt de lämnar efter sig är en knut av våra ben.”
Kaalas biologiska far var den amerikanske polarforskaren Robert E. Peary.
Kaalas biologiska far var Robert E. Peary, en amerikansk polarforskare som påstod sig ha erövrat Nordpolen 1909. och de som tidigare hade återvänt till inuiternas territorium årligen i mer än 20 år. Även när Kaalas mamma, Arekahito, var tonåring, tog Peary henne som sin älskarinna. Även om tillfälliga hustruarrangemang existerade bland inuiterna, var Pearys argument annorlunda. Peary separerade Arecahit från sin man och sina barn varje år, medan han levde ett perfekt familjeliv med sin fru och två barn i Amerika.
Peary hade två söner med Alekahit, Carla och hennes äldre bror Samik. Men Piuvatok var deras riktiga far.
Peary gjorde flera misslyckade expeditioner till Nordpolen. I ett av dem, 1906, påstod han sig ha upptäckt Crockerland, ett okänt land på avstånd. Allt tyder på att det var en efterhandskonstruktion för att samla in pengar till en ny expedition. Den här historien passar perfekt in i drömmen om ett gömt Arktis: ett iskallt Atlantis, kanske den åttonde kontinenten, Ultima Thule. Myter levde och mådde bra, och det fanns ett stort behov av nya erövringshistorier.
1913, när Crockerland-expeditionen avgick, meddelade expeditionsledaren Donald B. McMillan för pressen att han förväntade sig att där upptäcka ”djurarter som aldrig tidigare setts, och kanske en helt ny ras av människor.” Trots hans ambitioner slutade expeditionen i katastrof och lämnade finansiärerna med enorma skulder. När jag kom hem stod det klart att Crockerland var en arktisk hägring.
Inuiterna betalade det högsta priset när Carlas svärfar Piuvatok, en av deras mest erfarna jägare och en säker guide för Peary och McMillan, brutalt avrättades på isen av en av expeditionens medlemmar, Fitzhugh Green.
När de kom ikapp honom låg Piuvatok och blödde på isen. Green avrättade honom genom att skjuta honom i huvudet.
På väg tillbaka till baslägret fångades den gröna och grönländska hundmästaren Piuvatok i en kraftig storm och begravde Greens hundspann. Piuvatok tryckte på för att försöka rädda dem med bara ett spann kvar, men Green drog sig tillbaka. Ms Green, i panik över att hon hade blivit övergiven, beordrade honom att sluta. När Piuvatok fortsatte avlossade Green först ett varningsskott och sköt sedan en kula i Piuvatoks rygg. När de kom ikapp honom låg Piuvatok och blödde på isen. Greene avrättade honom med ett skott i huvudet.
I den officiella versionen skrev expeditionsledaren McMillan att Greene kände sig tvungen att skjuta sina följeslagare eftersom han var ”oerfaren i att hantera eskimåer och inte kunde förstå deras temperament.” För Alekahit och hennes barn var förklaringen att Piuvatok ”dött i en storm”. Men sanningen spreds snabbt bland inuguiter.
När han återvände till USA, befordrades Greene till befälhavare, men ställdes aldrig inför rätta för mordet. Crockerland-expeditionen markerade slutet på en era av amerikanska polarexpeditioner som började i Tooele-området och började när Peary första gången satte sin fot på Grönland 1891. Efter sin sista expedition 1909 planerade Peary att amerikanisera norra Grönland. Trots att president Roosevelt var positiv glömdes planen bort under första världskriget. Men under det kalla kriget dammades Pearys planer och kartor av när Thule Base etablerades i hjärtat av hans tilltänkta region.
Kaala levde till 1998 och fick fem barn. 1988 fick han och hans barnbarn Hibush Peary besöka släktingar i USA och träffade för första gången sin amerikanske halvbror Robert Peary Jr och Pearys återstående amerikanska ättlingar.
Sedan de vitas ankomst har övergrepp mot invånarna på Grönland utförts efter varandra, ibland av Danmark, ibland genom hemliga överenskommelser med USA. Till exempel, vad som gjorde kärnvapen möjliga trots att Grönland officiellt inte var kärnvapen: Project Iceworm (1959). USA har byggt en bas för kärnvapenmissiler under inlandsisen. Projektet övergavs 1966 och lämnade efter sig radioaktivt avfall.
1968 störtade en B-52 med kärnvapen på isen utanför Thule Air Base. Radioaktivt avfall som sprids över flera kvadratkilometer på havsisen har tagits bort. Danska hantverkare och lokala jägare anställdes. En dansk arbetare som senare insjuknade i cancer trots att han bar tunga skyddskläder kompenserades senare av den danska staten, men inuitjägare som kallades in utan skyddsutrustning nekades ersättning. Efter olyckan avslöjades att Danmark i hemlighet var medveten om att USA regelbundet passerade flygplan med kärnvapen till och från basen.
Sedan 1950-talet har Danmark upprepade gånger utsatt sina medborgare för allvarliga kränkningar.
Sedan 1950-talet har Danmark upprepade gånger utsatt sina medborgare för den allvarliga kränkningen av adoption utan moderns samtycke. De ”experimentella barnen” skickades till Danmark för att återvända som bildade eliter, men de förlorade sitt språk och sin identitet. ”födelsenormen” som gav danska hantverkare högre lön än grönländare; Grönlands ”lagligt faderlösa” lag berövade barn födda utom äktenskapet deras rätt att veta vem deras far är, att ärva deras efternamn eller att ärva. och ”IUD-skandalen” där tusentals kvinnor fick spiraler insatta utan deras samtycke. Sjunkande födelsetal användes senare som ett argument mot självständighet. Trots massiv kritik har antalet grönländska barn som tvingas in i Danmark stadigt ökat sedan 2019, och är nu fem gånger mer sannolikt än barn med dansk härkomst.
Att Danmark nu försöker skrämma grönländska invånare att avstå från kritik för att inte gynna USA och Trump är som att be offren tiga för att inte skapa dålig stämning bland de vuxna närvarande. Att bevittna Danmarks engagemang för Grönland är hjärtskärande, men det lämnar en bitter eftersmak. När jag filmade i Namibia 15 år efter apartheid hörde jag ofta: ”De säger hela tiden att vi ska förlåta och glömma, men det är omöjligt. Du kan förlåta, men du kan aldrig glömma.” Utan erkännande kan det inte bli någon försoning.
Det är dags för Danmark, Sverige och hela Europa att erkänna att folket på Grönland ska ha rätt att bestämma sin egen framtid.
Denna text är en del av ett kommande bokprojekt. Staffan Jurens aktuella bok, Sonen (Kaunitz Olsson, 2025), innehåller ytterligare texter på temat Grönland.
Länkar till de nämnda grönländska filmerna, ”Inughuit. Folket vid jordens navel” (Staffan och Ylva Julén, 1987) och ”Polarnas pris” (2005), finns här: https://staffanjulen.com
