Hur valde du det?
– Det var främst Peter Nordahl som gjorde det, men jag var också med. Vi insåg att det finns låtar som är livsbejakande och visar kraften i gemenskap och inkludering. Naturligtvis fanns det några kärlekslåtar också. Det slutade med att de blev låtar som kändes viktiga med tanke på turbulensen i vår värld. Jag tycker det är väldigt spännande att höra att en ny era är på ingång. Jag skrev den här låten några år efter Berlinmurens fall som en mycket hoppfull låt. Nu är situationen den motsatta. Men plötsligt kändes det ännu viktigare att sjunga.
Hur är det att sjunga med en symfoniorkester?
– Med ett 70-tal akustiska instrument trodde jag aldrig att det skulle bli en så fantastisk upplevelse. Något händer med ostämda akustiska instrument. Det skapar en enorm känslomässig stämning. Det var en underbar upplevelse.
Var det svårt att plötsligt byta från att vara rocksångare, som du var van vid, till att spela låtar utan gitarr, bas eller trummor, ibland i olika tempo?
– Jag brukar inte bli nervös, men när jag gör det är det viktigt. Men innan min första symfoniorkesterkonsert kände jag en nervositet som jag inte känt på många år. Jag undrade om jag verkligen skulle lyckas med det här konstnärligt. När jag ser inför årets konsert är jag övertygad om att jag kan få det att hända.
Du är nu 74 år gammal och har de senaste åren framfört krogshower, folkmusik, bypjäser och symfonier. Varför genomför du så många nya projekt?
– Det känns nästan nödvändigt. Att gå ut med ett band eller turnera igen på sommaren ger dig inte samma energi. Detta är verkligen uppmuntrande. Sedan 60 års ålder har jag gjort och haft nytta av många saker jag aldrig gjort förut.
