Att byta jobb som journalist är oftast väldigt enkelt och rutinerna på de flesta redaktioner är likartade.
Så var dock inte fallet med den nyinrättade Di-redaktionen. Alla våra 25 redaktioner var nya där, vi hade inga bekanta rutiner och vi var väldigt otydliga med vad vi skulle göra där.
Plötsligt befann jag mig i en sjaskig krypgrund med ett repat skrivbord, en långsamtgående skrivmaskin och utsikt över bakgården.
Inget uppdrag.
”Ledningens val av berättelsematerial utlöste redaktionell revolt.”
Men jag behöver något för att döda tiden, så jag bestämde mig för att skriva en artikel om gem-industrin. Gem är allestädes närvarande, men deras ursprung är okänt. Och tillverkning av ädelstensklämmor bör också betraktas som en industriell verksamhet.
Jag minns inte ett enda ord av den här artikeln, men den avvisades eftersom det saknades viktig information om företag, ekonomi, teknik, försäljning, utveckling, framtid etc inom limbranschen.
På så sätt lärde jag mig något om den journalistik som Dagensbranschen ska innehålla.
Men snart fick jag ett riktigt(?) uppdrag.
Chefredaktör Bertil Trekle menade att en tidning riktad till ingenjörer behövde humoristiska sidor som den som odlades i KTH:s tidning Blandaren.
Det bestående resultatet av detta var en fiktiv företagsledare, Fabrikel Mutter, skapad av chefredaktören, vars foto publicerades i varje nummer av Di. Mitt uppdrag var att leverera innehåll till pratbubblor.
Ett tidigt exempel: ”Svenska varv sägs vara de enda i världen som inte snurrar.”
Detta är en referens till varvskrisen som skakade Sverige, tillsammans med gruvkrisen, tekrisen och skogsbrukskrisen.
Som tur var kunde vi ibland glömma alla kriser och se vinter-OS i Innsbruck. I en händelse som vid en första anblick inte verkade ha några branschkopplingar, hittade Di:s kreativa redaktionella ledning en synvinkel: skid balun, en detalj som alltid korsar alla skidåkare.
Så hur gick det för det svenska OS-laget?
Otroligt nog visar det sig att svenska vassleproducenter har gjort några viktiga framsteg.
Jag kunde klargöra det i första numret av Di.
Det föreslogs senare att flera tidigare branschnyhetspersonal trodde att berättelsen om Skidwalla inte passade med Dees berättelse.
För övrigt stämplade de också Premiers toppfråga, en undersökning om kärnkraft, en av tidens hetaste frågor, som ”uppenbar, oteknisk kommersialism”.
Båda dessa journalistiska tekniker, att undersöka aktuella händelser och rapportera om populära evenemang, har varit och är vardag i tidningsbranschen.
Ändå växte facktidningsanställdas kritik mot ledningens urval av artikelmaterial med tiden till ett redaktionellt uppror.
”Ett enkelt förslag från oss i redaktionsledningen väckte kritik (…) protokoll för varumärkesmärkning av enskilda bidrag spikades på anslagstavlan (…) avståndet mellan vårt tänkande och branschpressen vidgades ner i avgrunden”, skriver Bertil Trekle i sin bok Dagens industriäventyr.
Protesterna ledde till att en av redaktörerna krävde hans avgång.
Och hur är det med mig?
Jag märkte inte mycket av uppståndelsen. Det kan bero på att jag sågs som vice vd för redaktionen. Jag hade jobbat som journalist i 17 år och var helt övertygad om att herr Di måste ändra sig.
Idag tror jag att en stor del av deras ilska berodde på att de kände sig lurade. Vid ett tillfälle hörde jag någon säga: ”De (redaktionsledningen) ska göra Di till en ”farlig affär”.
Det betydde ingenting för mig – då.
Bollier Isakson
En journalist och skribent som arbetade som nyhetschef och medarbetare på Dagens Industries när den lanserades.
Han återvände till Dagens Industries senare i karriären och arbetade med spelmaterial för tidningar i början av 2000-talet, senare Di Weekend.
Idag vet jag att Di:s foster var ”Dagensaffaire” för den dagliga affärstidningen. Även om den diskuterats länge, ansågs idén av olika anledningar vara ogenomförbar.
Den 22 oktober 1976 slog redaktionen tillbaka. Chefredaktören förklarade inför den samlade redaktionen: ”Jag anser att alla som fortsätter att aktivt motsätta sig våra försök att bygga en säker och kreativ verksamhet bör lämna projektet så snart som möjligt.”
Själv var jag förstås också intresserad av hur tidningen utvecklas, vad ledningen planerar, men jag valde min egen väg. Jag sökte mig till maktens centrum, ett stort bord i ett öppet redaktionslandskap där chefredaktören satt på kanten tillsammans med övriga medlemmar i närmaste redaktionsledning.
Det slutade på ett helt oväntat sätt för mig. Jag utsågs till nyhetschef och redaktionsledamot.
Ett beslut som jag slutade ångra.
1979 dök Dee bara upp två dagar i veckan. Det var en intressant men stressig tid. Men mitt jobb som nyhetsredaktör krävde nästan 24-timmars uppmärksamhet.
Sedan lämnade jag Dagen Industries för första gången.
Ändå levererade jag ballongen till tillverkaren, Mr. Mutter.
Och decennier senare kom jag tillbaka till jobbet specifikt med Day Weekend.
1979 fick herr Di tillstånd att publicera aktiemarknadsmaterial och anställde en vanlig aktiemarknadskrönikör. När Hasse Olsson, tidigare chefredaktör för tidskriften Veccan, utsågs till chefredaktör 1980, trots protester från redaktörsklubben, måste alla insiders ha insett att det var dags.
Di:s fokus började övergå till att hantera dagens affärer.
