Detta är en bluff. Författarna ansvarar för de åsikter som uttrycks i texten.
Snön har slutat, men kylan består.
I varje stuprör ligger isen kvar som en grå, torr skorpa som smälter i solen och sprakar under hälen när den återfryser.
Hammarbikanalen ser inte lika rörig ut som i år.
Mellan den lugna Hammarbyslussen och den öppna Hammarbysjön biter och hopar sig isflaken på varandra och bildar ett matt isfält, som inte har någon chans att förädlas till isflak, men annars måste det vara deras dröm.
Nu kommer de misslyckade isflaken att förbli där de är, ligga i en eller två månader, gnugga mot varandra och så småningom smälta och flyta, föra skräp, avskum och vägsalt under Danviksturz-bron, vilket dömer dem till ytterligare öde.
Vatten är vatten, is är is. Båda struntar helt i att det är Mälarvattnet som fryser till is varje år, smälter och blandar sig med Stockholmsflödet mot saltslätterna, rinner runt de kullerstensbelagda och klippblocksbundna Fjederholmarna, når Sandhamn och Dalallo i utspädd form med tiden, späder ut ännu mer i Kalmarsundet, och smälter helt i Øresundet för att stå ut på Øresund och inte se ut någon. Sundet kan utläsas att just den här vågen var frusen i en del av Hammarbysjön.
Vid det här laget avbröts min svindlande tankebana av två kvinnliga släktingar som var inlindade i mattkorv snarare än den så kallade moderkorven. Eftersom de var och en hade lika lurviga hundar i koppel.
Jag gick till ett kafé och köpte te. Med tiden har denna dryck blivit lika svår att beskriva som vin. Dess smak kan innehålla spår av mandel, mynta, muskotnöt eller det grumliga inre lagret av ett bananskal, och ännu mer sällan kommer det att uttrycka några förståeliga nyanser av smaken av själva vinet.
Jag köpte en kopp svart te smaksatt med livets tre stora läckerheter: jordgubbar, champagne och grädde, och nu undrar jag hur man dricker det som svart te.
Läs mer i serien av Säverman, inklusive olika sätt att hålla sig vaken på nattåg.
