Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
I en diskussionsartikel ifrågasatte jag begreppet ’tvångsblandning’ som rör upp rädslan för blandat ägande (DN Debatt 18/12). Jag visade att det under det senaste decenniet har byggts nya hyreshus i särskilt utsatta områden. Så vi får mer av samma struktur som redan har misslyckats. Jag hävdade att Sverige behöver lära sig av ISEK-modellen i andra länder, som Tyskland. Denna modell river strategiskt delar av en miljon program och kombinerar dem med småhus och ägarbostäder. Att strukturera om isolerade modernistiska höghusområden till stadsdelar som kombinerar urbanitet och småskalighet är ett beprövat sätt att förbättra socialt utsatta områden.
Charlie Carlson, professor emeritus i nationalekonomi, pekar på forskning som visar att strategisk störning får oönskade konsekvenser (DN Debatt 2/1). Dessa risker är verkliga och måste tas på allvar av både politiker och stadsplanerare. Jag är bekant med forskningen om gentrifiering och riskerna med att människor trängs undan utan att förbättras på ett personligt plan.
Problemet är att Carlson ger ifrån sig en ensidig bild. Dels bortser man från att sociala initiativ är förenliga med stadsutveckling, dels bortser man från omfattande forskning som visar att den fysiska utformningen av städer är en central orsak till rasdiskriminering. Grundidén med funktionalism var att se städer som maskiner, vilket skulle vara mer effektivt om klasser och funktioner separerades. Vi är väl medvetna om konsekvenserna.
Den strategiska rivningen av byggnader vid slutet av sin livslängd är inte ny i Sverige och bör inte vara föremål för mindre debatt.
Ett tydligt exempel på hur stadsförvandling fungerar är sjön Bijlmer i utkanten av Amsterdam. Ett typiskt modernistiskt höghusdistrikt som under sina första år drabbades av arbetslöshet, kriminalitet och social svaghet. På 1990-talet revs hälften av stadens höghus och ersattes med mindre byggnader och blandade bostäder. Fokus låg på urbanitet, arbetsplatser och mötesplatser. Som ett resultat har livskvaliteten förbättrats, brottsligheten har minskat och samhället har blivit mer mångsidigt. Var allt perfekt på ett personligt plan? Nej, därför kommer stadsutveckling aldrig att vara svaret på allt. Men barn som växer upp i Beermermer idag växer utan tvekan upp i en bättre miljö än de var på 1990-talet. Bijlmermeer är inte ett enda undantag, utan ett av många exempel.
Den andre var Frankrikes Le Plessis Robinson, som stod som förebild för oss i Centerpartiet att ta ledningen i att bygga om Bishop’s Garden till en trädgårdsstad. I Biscopsgarden revs Europas längsta bostadshus redan på 1990-talet och ersattes med småhus. Den strategiska rivningen av byggnader vid slutet av sin livslängd är inte ny i Sverige och bör inte vara föremål för mindre debatt.
Carlson förespråkar istället ”inkluderande stadsutveckling”, men han bryr sig inte om att förklara vad det betyder. Det är här pudelns kärna exponeras. Alltför länge har politiker, forskare och debattörer haft en närmast fobisk rädsla för specificitet när det gäller Sveriges miljonprogramsområden.
Min uppfattning är att utsatta regioner behöver mindre snöbollskoncept som ”försiktighetsåtgärder” och ”inkluderande stadsutveckling” och mer konkreta beslut som leder till villor och radhus, urbana gator med en mångfald av stadsliv och arbetsplatser.
Läs fler artiklar från DN Debatt
