”Rök och speglar” av författaren Johanne Ricke Naderewandi

Johanne Rikke Naderewandi rör sig regelbundet på Malmö stadsteaters område. Författaren växte upp här av sin far, Staffan Waldemar Holm, teaterchef och regissör, ​​och hans mamma, Bente Rücke Müller, scenograf.

Under många år blev hennes föräldrars arbetsplats också hennes andra hem. Därför är det naturligt att vi träffas här för att prata om den nya romanen ”Rök och speglar”.

Bernarda, huvudpersonen, växte också upp som teaterpojke i Malmö. Hon är kvar i staden med sin dotter Paloma och arbetar i en teaterinredningsstudio. Men traumatiska händelser återkallas när spöken börjar dyka upp för Bernarda i Melevangstorgets lägenhet. Det är spöket av hans döda vän Asta, som mördades i en gaskammare tillsammans med sin storebror och skådespelerska mamma på julafton för 25 år sedan.

Den här boken utspelar sig som en berättelse som ifrågasätter teaterns väsen, men den utspelar sig också som en skräckroman.

–På sätt och vis är det här din första bok. En bok som jag trodde att jag måste skriva, men som jag inte kunde skriva när jag debuterade.

Rök och speglar är därför inte Johanne Lykke Naderewandis första bok, utan bara hennes fjärde sedan debuten 2017, Natten innan denna dag. ”Röd sol” kommer senast 2023. Hon menar att något måste hända i processen.

– Jag har alltid varit en teaterunge, och jag har alltid jobbat i förklädnad. Det är vad jag gör här också. Men jag tror att det också är ett svar på epokens önskan om verklighet, realism eller, för mig, science fiction. Man måste göra det svårare på ett nytt sätt varje gång.

Varför har detta hänt nu?

– Jag tror att jag är gammal nog. Jag måste kunna lita på mitt eget omdöme och hålla tillräckligt avstånd för att kunna analysera pjäser och hänga med i teaterfamiljen utan att ta upp saker privat.

”Smoke and Mirrors” utspelar sig i det välbekanta Malmö, eller egentligen i två olika städer (en 1999 och en i våra dagar). Hon menar att det är dags att låna eller leka med hennes biografi snarare än att återskapa den faktiska verkligheten.

– Det är inte ”Nu försöker jag beskriva Malmö”, det är ”Nu döper jag den här platsen, den här inre platsen”. Och nu vet jag vad det ordet väcker. Jag säger besvärjelsen ”Malmo”, jag säger besvärjelsen ”1999” – vad ger det här språket mig?

– Jag älskar Malmö, men jag tycker att det är en missförstådd plats. Hon säger att hon var frestad att skriva om Malmö, som ibland kan vara gotiskt, men också om den gråa och alltid motvind vi lever i.

Boken säger: ”Nu går vintersolen upp över Malmö, mot sin vilja.” Det är verkligen sant.

– Det är vad vi pratar om här. Dessa ord och dessa scener framkallade så mycket ömhet. Och det var fantastiskt att kunna återbesöka 1999 och komma ihåg att på sätt och vis hände allt förut.

Lucke Naderewandi, född 1987, minns en tid som kännetecknades av en känsla av att ”slutet är nära” på grund av rädsla för ”millenniebuggan”.

– Det var första gången det var enighet om någon form av konspirationsteori om att jorden skulle gå under. Jag minns hur jag kände när jag tittade runt i världen vid årsskiftet. Allt jag kunde tänka var, ”Vad, ingenting hände?”

I dag, menar hon, finns ruin i en annan form.

– För mig finns det en reflektion mellan då och idag att bilden av förstörelse är mycket mer brutal. Då handlade det mer om att jorden skulle slukas, utomjordingar och ”The X-Files”, men nu är det mer som att jorden håller på att brinna upp. Plötslig ond död.

Vi går tillbaka till vår barndom. Inte bara hennes eget, utan även Bernardas.

– Jag vet inte hur det känns att ha en annan barndom. Det är helt annorlunda än någon annan barndom. En normal barndom, jag vill inte kalla det en normal barndom. För vi behöver inte förlita oss på vår tids vanföreställningar om att det finns något som heter ett normalt liv. Men jag förstår. Det var inte många som kom hem från skolan med ont i halsen och såg en väldigt mörk repetition av ”Hamlet”.

Hon beskriver sin uppväxt som ”mycket folkrik”.

・Det finns många vuxna som är fast närvarande även om de inte är vårdnadshavare eller ansikte mot ansikte med barnen. Trösten för mig är att perukmakaren är där, makeupartisten är borta och dramaturgin är här. Att de bara finns där. Det är en upplevelse av att vara i en grupp snarare än att interagera. Jag har till exempel inte ett enda minne av att jag känner mig påträngande, och det tycker jag är en ganska speciell upplevelse. Att vara på dina föräldrars arbetsplats är inget hinder.

När Lykke Naderehvandi var 14 år fick han möjlighet att uppträda på Malmö stadsteater.

– Jag var ett väldigt konstigt barn. Det var konstigt från födseln och blev ännu konstigare med tiden. Jag var galen, jag var galen. Ett typiskt teaterbarn är utklädd till en prinsessa med magiska krafter. På 90-talet gick jag i skolan i Malmö med en peruk som matchade min verkliga frisyr. Det har sagts mycket om det.

– Men den här ungen började plaoa här och fick göra två saker. En var att få en mustasch tillverkad i en perukaffär, vilket var en mycket karaktärsskapande upplevelse och tog många timmar…men sedan fick jag ”Farväl” av dramatikern Stellan Elfriede Jelinek. Nämligen hennes text om politikern Jörg Haider. Jag läste den och jag förstod ingenting, men jag minns att den verkligen förändrade mitt liv.

Det som verkligen tilltalade mig var den politiska aspekten av Jelineks pjäs.

– Jag var en passionerad 14-årig kommunist och jag var typ, ”Fan, Jorg Haider, den där jäkla fascisten, den där killen kunde dra åt helvete.” Men det förändrade också något, att se hur Jelinek kanaliserade sin ilska, sorg och frustration till något som inte kunde läsas som ett politiskt uttalande från början.

Det ser ut som en miljö där vuxna tar dig på allvar och inte bara behandlar dig som ett barn.

– Det är helt rätt. Teatern är dock också mycket upptagen med barn.

Läsare av ”Smoke and Mirrors” upplever att spöket blir mer verkligt när huvudpersonens dotter Paloma också ser sin vän Astas spöke. Och i den här boken finns många fler exempel på barn som vittnen som vet vad som verkligen pågår.

– Jag hade inte för avsikt att skriva en spökhistoria. Men detta måste sägas och detta är sant för mig. Kanske är det också för att det du har att säga inte nödvändigtvis är det du tror att du har att säga.

Det är också det hon kopplar till sin teatermetod.

– Vad händer när man tar all död och smärta och taskiga agitatorer i världen och sätter dem på scen iklädda manchester och kråsskjortor? Och eftersom det inte är en kopia av fotot blir det ännu tydligare för oss.

Vid ett tillfälle i boken träffar Bernarda sin vän Naomi på en bar runt Melan. Där stirrar huvudpersonen på en ung gangster som bär samma kläder som han bar i sin ålder. Bernarda börjar prata om spöken i lägenheten och efter att ha druckit vin tar hon med sig Naomi hem för att visa henne spökena. Malmös införlivande av övernaturliga element i vardagliga situationer kan skapa en slags stillsam, mordisk humor.

– Malmö själv är också i en komisk situation. Du kan inte gå ut på gatan utan att träffa någon du aldrig vill se igen. Bara ölkaféscenen återskapar verkligheten av att jag bär mina gamla kläder. Då vet du att du tillhör en annan era. Det är något fint och specifikt med det som jag är besatt av.

På tal om att använda din biografi i din skönlitteratur… En författare som jag en gång intervjuade beskrev det som att ”låna ett skal.”

– För mig är det mer som en docka. Men ja, jag ska låna dig teaterkostymer. Varför gör du som du gör? Det är vad du har rätt att göra. Jag är expert på dessa saker.

Diskussioner om autofiktion markerade en period i hennes karriär som författare.

– När ”Myggan och tigern” släpptes gick jag till Biscops Arno. Och det bara… fortsätter att gå starkt. Det finns mycket skrivet här om Bernarda, och hon öppnar sig verkligen för mig, men det har inget med verkligheten att göra, men det känns väldigt sårbart. Men inom litteraturen är det i slutändan vad som händer.

När vi ändå står i ”sanningen” kan texten också bli sannare genom att följa en övernaturlig väg.

– Vissa böcker med en feministisk eller samhällskritisk hållning, och vissa böcker som handlar om traumat från kolonial rasism, som Toni Morrisons Älskade, kräver övernaturliga inslag för att komma åt traumat.

I ”Smoke and Mirrors” blir trauma till könsbestämt våld mot kvinnor och barn. Det är ett klassiskt spöksamtal, säger Lykke Naderehvandi.

– Du kan säga hur många gånger du vill: ”Du dödar oss, du misshandlar oss, vi är rädda.” Språket konsumeras bara och blir en död substans. Men om du säger: ”Ett spöke har kommit, låt mig berätta för dig…”

– Övernaturliga inslag i litteraturen är alltid en signal om att någon inte kan tala direkt. Litterära spökhistorier är alltid samhällskritiska. Det handlar alltid om smärtsamma händelser som återkommer i en ny form i mänsklighetens historia.

Den här boken har en uppenbar boven: Astas mammas stalker. Rikke Naderewandi minns att stalkers var vanliga i teatervärlden. Så här står det i den här boken: ”Han är inte ett vanligt ansikte, utan ansiktet du ser i filmer. Det är ansiktet på en äldre skådespelare som en gång var väldigt vacker, men på grund av sitt depraverade liv har han äntligen blivit väldigt ful.”

Som du beskrev hans utseende känner jag också att han är ett spöke…

– Som en kollaps. ja. Det var inte förrän boken skickades till tryck som jag insåg att även han var besatt på något sätt. Men han är också bara ”The Man”. Han är ansiktslös och vi vet ingenting om honom. Det som också gör honom till ett spöke är att han specifikt är där men ingen ingriper. Det är en spöklik upplevelse. Och att vara kvinna i ett patriarkat är läskigt.

Trots all dysterhet framstår ”Smoke and Mirrors” som en kärleksförklaring till teatern.

-Jag hoppades att det skulle hända. Det finns mycket komplexitet med att växa upp där. Men teatern gav mig verktygen att bli författare. Vi söker personer som är engagerade i teater. Det är mitt folk.

– Varför accepterade Bernarda genast att hon hade sett ett spöke? Ja, hon är uppfostrad i illusioner. Om du har sett mycket teater har du förmodligen massor av bevis för att världen är större än vi tror. Jag har inte stött på ett spöke, men om jag hade gjort det skulle jag förmodligen inte ha ringt 911 från början. Min reaktion skulle ha varit: ”Okej, vi är här. Så vad gör vi?”

Hon skrattar och poängterar att det hade varit omöjligt att skriva en spökbok och bli fancy.

– Om någon kommer till mig och säger: ”Jag såg ett spöke”, vem är jag att säga att det inte har hänt? Det är vansinnigt och oempatiskt. Och det är synd att jag såg ett spöke. De flesta skryter inte om det. Därefter måste vi försöka skapa utrymme för upplevelsen av att vara mellan himmel och jord.

Läs mer om DN:s text av Gabriel Zetterström här och mer om DN:s litteraturbevakning här.