Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Den här scenen hade kanske varit rolig om den inte vore så grotesk. René Redzepi, som anses vara en av världens bästa kockar, sätter sig på huk och hugger en anställd i benet med en stekgaffel. Han vill straffa dem, men han måste huka sig under köksbänken så att gästerna i den exklusiva matsalen på restaurangen ”Norma” inte ser vad som händer.
Detta är bara ett av många vittnesmål som The New York Times samlat in från en restaurang som länge ansetts vara en av världens bästa.
Detta inkluderar fysiskt och psykiskt våld, kollektiva bestraffningar, hot, misshandel och förolämpningar. Den skildrar hur personal tvingades ut i kylan under en gudstjänst en kall februarinatt 2014. Där bevittnar de hur René Redzepi misshandlar en kockkollega som har fräckheten att spela technomusik i produktionsköket. Ingen får komma in förrän kocken i fråga säger till DJ:n att han gillar att utföra oralsex. De står i en cirkel som omger de två männen i tysthet tills de får tillåtelse att återvända till köket. Denna händelse nämns aldrig igen.
Berättelser om giftiga arbetsförhållanden i restaurangkök verkar aldrig ta slut. Medan mycket övergrepp sker i hemlighet, särskilt som avslöjats i metoo, verkar förvånansvärt mycket ske helt öppet. Våld och förnedring verkar vara normen på arbetsplatser som Noma. Kollegor förblir tysta och blundar.
Att en stor del av fine dining-scenen byggdes (och fortfarande är) kring oberoende praktikanter är såklart viktigt. Enligt New York Times ska Rene Redzepi ha hotat att få sin familj utvisad eller att hans fru skulle förlora sitt jobb. Med tanke på det, och risken att bli slagen i magen, bör du tänka efter en extra gång innan du säger ifrån.
De flesta av oss skulle fly från en sådan arbetsplats i ett nafs, men det är ändå en bedrift att ha jobbat på Norma.
Redzepi sa själv i ett Instagram-inlägg att han har tillbringat de senaste 10 åren med att arbeta med ilskahantering, gå i terapi och ta ett steg tillbaka från sitt dagliga arbete, och bett om ursäkt till de som skadats under hans ledarskap.
De flesta av oss skulle snabbt fly från en sådan arbetsplats, men det är ändå en ära att ha jobbat på Norma. Trots att arbetspasset ”kändes som att vara på en ubåt på väg ut i djuphavet” verkade flera deltagare tycka att det var värt det.
Och om att jobba gratis på en krog med en helveteschef i tre månader ledde till en karriär som kock så hade det kanske varit värt det. I alla fall om du kan hävda att du inte var inblandad.
Men även om vi äntligen kan ta bort en destruktiv ledare så hjälper det inte så mycket om vår bransch saknar modet att stå upp och säga ifrån när vi ser våra kollegor bli kränkta och förnedrade. Är det inte dags att vi börjar lära ut civilkurage i restaurangskolorna?
Läs fler texter av Erin Peters.
