Parsonkret 3:1 Årgång 1998 var en banbrytande uppsättning. Efter månader av intensiv forskning har Nolen och hans ensemble föreslagit en enkel nedstigning i ett svart hål som får oss att vilja blunda. Pjäsen, första delen av trilogin Morire di Klas (Klassdöd), var både ett politiskt uttalande och en skarp demonstration av Sveriges nuvarande avveckling av välfärden. Det var omöjligt att sitta runt scenen och blunda för den ångest, smärta och självförakt som uppsättningen förde med sig, än mindre under den sex timmar långa föreställningen.
Alexander Salzberger brottades med detta ämne på ett delvis självbiografiskt sätt. Efter att tidigare ha berättat historien om sin tid på en narkomananläggning i en Kick Cod-monolog, vet han förmodligen bättre än någon annan hur lätt det är att kliva in i det där hålet från sidan, men hur otroligt svårt det är att klättra ut.
Medan Noren utforskar och visualiserar en för honom tidigare okänd värld, bevisar Sulzberger vad han vet. I det här verket går han, jämfört med originalets skarpare uppsättning, ett steg längre genom att utforska både rening och mening. Han redigerade, moderniserade, tog bort och lade till texten sammanhang. Sulzberger erbjöd Norens hudlösa, nakna text med utsmyckningar i form av techno, längtansfulla ballader och medberoende möten som ständigt äger rum i bakgrunden, som en möjlig väg ut ur arvets smärta.
Till delar fungerar detta representationsutbrott bra, men ivern att få för mycket på kort tid lämnar några mycket smärtsamma siffror på ytan. Ensemblen blottar sig och kämpar som ett djur. Trots detta lyckades denna uppsättning inte imponera på mig många gånger. Det som fortfarande fascinerar mig är hur Sulzberger visar längtan efter att fly från mörkret, hoppet om att man kanske kan rädda sig själv och kanske någon annan.
Det fungerade för honom. Frågan är om det fungerar för alla?
Författare: Lars Noren.
Regissör och redaktör: Alexander Salzberger.
Medverkande: Leonard Terfelt, Jens Hulten, Leif Andree, Sandra Hult, Matilda Ragnerstam, Bengt Blaskered, Bahadur Forady, Robert Fax, Anne-Sophie Reyes, Helena af Sandeberg, Chevely Niabarani, Carlos Romero Cruz, Pera Appelfeld Wahlberg, Isak Worol Karlsson, Elsa Werman.
Scenkonst/ljussättning: SUTODA
Kostymer: Jasminda Asplund Blanco.
Mask: Rebecca Afzelius.
Musik och komposition: Pekka Tupplainen.
Dramatiker: Osa Lindholm.
Scen: Kulturehuset Stadttern
