Recension: Joel Arme – ”Golden Gospel”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Titeln på Joel Armes sjunde album har ordet gospel i sig, men det betyder det inte i den mening vi är vana vid. Detta skiljer sig mycket från södra baptistkyrkor och lycksaligt skrällande call-and-response-körer. ”Golden Gospel” låter som den sorgligaste lilla orkestern på Frälsningsarmén som spelar in i döva öron på stressade pendlare en tisdagsmorgon, två dagar innan deras lönecheck i januari. Alla är trots allt ”bra nog för sig själva”.

Med utgångspunkt i centrala Stockholms ofta mycket ogästvänliga folkmassor, Gulmarsplan, vill exilgöteborgarna som alltid avbilda människor som inte alltid syns. Människor som bor i höghus och villor i de södra förorterna kämpar i hårda vindar när de väntar på nästa tunnelbanetåg. — Det finns mycket man kan säga om skit på stan, men ingen är bättre här på Galmarsplan.

Det är just denna mänskliga förståelse och hängivenhet till de intill och bortom som gör ”Gullmar gospel” till ännu en älskad Armé-skiva.

Det gäller även musik. Hans nu nästan patenterade blandning av oskyldiga 60-talsmelodier och det förvrängda galenskapen i Indiens Göteborg är på en gång elegant och förslappad, uppbackad av Matthias Graveaus perfekt trimmade produktion. Kontrasten är också effektiv när den kontrasteras med textens synkrona realism. Den olycksbådande kammarpopen i ”Peter’s Park” står i grym kontrast till berättelsen om barn som en gång lekte sida vid sida, men nu försvinner i gängkriminalitet.

Kanske är ett argument mot Gurmars evangelium att det inte har samma genomslagskraft som dess Grammy-vinnande föregångare, ”Please Take Care of Yourself, So I Don’t Care”, men det är troligt att tiden kommer att motbevisa det. Armes låtar tenderar att växa.

Bästa spår: ”You Said Nothing”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström