Recension: ”Göteborgsupplopp” på Göteborgs stadsteater

Regissören Niklas Hjerström och dramatikern Jerker Beckmann pratar med Polyfont om världen. Gothenburg Riots inleds med intervjuer med de som var där och identifierar en representativ grupp av de inblandade i våldet kring EU-toppmötet i juni 2001 och president George W Bushs besök i Sverige.

Den tidens händelser korsas skickligt med nuet och de ärr som lämnats efter: en bibliotekarie som slutade läsa, en traumatiserad tjej som blev människorättsadvokat och en restaurangägare som tappade tron ​​på systemet och började rösta på extremhögern.

Visserligen är personporträtten skissade i konturkrita utan att de egentligen fylls i, men rösterna är ändå välbearbetade. Det här är en föreställning som har en bra balans mellan politik och poesi. Framför allt hade teaterskoleklassen vi träffade, alla klädda i huvtröjor med slagord på, en passion för att berätta historier som passade väl in i den ungdomliga kampvilja som vi fortfarande ser idag hos unga klimatförändrings- och fredsaktivister.

Rådhusets underbara svängscen används på bästa möjliga sätt. Här roterar skräckinjagande fraktcontainrar, en polisstation, våldsamma upplopp, en projektion av ett kollapsande Göteborg och en legendarisk pizzeria.

Och så är det musikern Timo Raisanen. Med sin gitarr, knallröda kostym och lika kristallklara röst förvandlar han föreställningen till ett drömlikt spel som lyfter det från realism. Med hjälp av tekniker lånade från grekiska körer och Brecht, får dessa expository mellanspel oss att känna och reflektera.

Fraser som ”Du kommer aldrig bli densamma” och ”När vi alla föll, fanns det någon läxa att dra?” Med ett slag i magen, här är frågorna vi har på Stadsteatrar. ”Kan vi lära av historien?” Vad är vår läxa? Har vi rätt att drömma om fred på jorden och ett slut på alla krig? Genom att avsluta sitt framträdande med en berömd ballad verkar Hjerström och Beckmann tycka att det är vår jäkla plikt.