Folke Filbiter sägs vara Sveriges siste viking. I en tid då det är ett brott mellan ateism och kristendom, och Sverige kristnas på annat än fredliga sätt, är Folke Filbiter en hård motståndsfigur. Då känner den hårdföra mannen plötsligt kärlek till sitt barnbarn Jaren och ändrar sig delvis.
I Erik Holmströms version av romanen som dockteater blir Folke Filbiter en stor babyliknande docka som hanteras av trikåklädda övermänniskor, och dyker upp på scenen med ett ansenligt följe av dvärgar, kungar, gudar, älvor och varelser. Östgötateatern bjöd på 20 dockor i människostorlek och 16 skådespelare, vilket skapade ett enormt sus. Du kan inte skylla på Holmströms bristande räckvidd. Den här historien kommer till liv i det mest fantasifulla och kompromisslösa teatermaskineriet. Lika lätt som en kaka frammanar den mossbeklädda tomtar och trollskogar, mörka lerhålor och frodiga pensionat.
Det är jättekul att se denna enorma ensemble ge dockor och medskådespelare mer eller mindre förvrängda röster i den mest sublima formen av grupparbete. Här blir skådespelarna också dockliknande marionetter, vars röster kan höras från någonstans i rummet. Allt framförs skickligt och lekfullt, som en riktig teatral saga, och ironiskt nog beströdd med det svenskaste av musik. Självklart kommer stackars tiggare Jacob in till tonerna av ”Gud i förklädd”.
Heidenstamms berättelse har många banor: blodig hämnd, heder, hat, kärlek och motstånd. Alla är gripna i Ostgatortern, men när Folke Filbiter, vars lynniga ostgätishness blir alltmer påtaglig på natten, sitter ensam på scenen för sista gången efter att ha förlorat den enda han älskar, sitt barnbarn Jaren, funderar jag lite på vad de egentligen vill förmedla. Även om vi hade väldigt roligt på vägen, hänger de frågorna i luften i den kyliga februariluften.
Klicka här för recensioner av andra scendesigner.
