Feboyantan är en kultpornografisk film från 1970-talet. Det är också en berättelse om Scutumbin i Dalarna, där filmen spelades in, och de nationalromantiska inslagen som skulle ingå i grov porr. Det förblir en ihärdig myt. Det finns en risk att bakgrunden överskuggar allt.
Dramatens Moor Salen omges av timmerväggar, kökssoffor och mattor. Det ljuset är kallt och skoningslöst. Förväntansskratt från publiken.
Ett långt ljudintro börjar. Du kan höra örterna skaka med rytmiska smällar och själlösa handlingar som äger rum.
Därefter kliver tre scenkonstskapare, Nadja Hjorton, Amanda Apetrea och Risen Roselle, in i sina skapelser från plastvärlden som vingliga varelser. Den slingrar sig och slingrar sig runt i en tidsödande fars med hjälp av den erotiska filmens mest genomarbetade symbolspråk. Det är lite kul, speciellt att se Liesen Roesels halta och ivriga gäspning, men kärnan är redan där. Manipulering genom en tung, mekanisk porestetik blir som en obeveklig besvärjelse. Jag åker med det manliga planet. Tillsammans, ja, vadå? Punk och kroppsmålning?
Det som följer kan ses som en uppmaning till kroppens befrielse, en ritual mot en mer sensuell erotik, konstruerad som utgångspunkt av deltagarna i akten själva. Det är rationellt och trevligt, men det saknar riktning och tankeställare.
Utöver det finns det andra värdefulla inslag som bidrar till landets nyligen initierade kulturkanon, såsom målningar på hyddor, långa korvar och kalebasser. Den som önskar nakenhet kommer att bli rikligt belönad. Den här trion satsade verkligen på något. Även om en spänd båge snabbt lossnar är det beundransvärt.
Det skulle inte ha varit några problem med manuset, och kanske en regissör med uppdraget att regera bland ett nyckfullt folk.
Bakgrundsberättelsen om Febojantan håller fortfarande. Myten är större än verket. Inte bara denna föreställning, utan även 70-talets P-rulle.
Klicka här för recensioner av andra scendesigner.
