Under Mobutu Sese Sekos 32-åriga regeringstid, när landet var känt som Zaire, var Kongo ett kulturellt centrum som sände musik över hela Afrika. Men den stabilitet som diktatorn representerade var en illusion, och det var hans fel att kollapsen efter hans störtande var så stor. Konflikter har brutit ut på olika nivåer, och nästan tre decennier efter att han avsattes är den östra delen av landet fortfarande härjad av miliser, som kontrollerar ett område lika stort som ett litet europeiskt land.
De flesta av de flyktingar som lämnar landet beviljas skydd i grannlandet Uganda, som har relativt milda lagar. 650 000 kongoleser bygger nya liv här.
– Jag måste säga att lagen är bra för oss flyktingar och vi får stanna och bygga ett liv, men det är inte problemfritt, säger Arthur Msomwa, som har bott i Kampala i 16 år.
DN träffade honom på hans gård i Makindye-området, som ligger på en av Kampalas ursprungliga sju kullar (staden har annars ingen likhet med Rom).
Han är sekreterare för en organisation som arbetar för att skydda kongolesernas rättigheter i det nya landet. Föreningens lilla centrum tillhandahåller swahili-hemspråksundervisning för barn och har även en lekplats och plats för kulturaktiviteter.
– Hemma pratar jag bara swahili för att jag vill att mina barn ska lära sig vårt språk, men när jag lämnar huset säger jag åt dem att använda Luganda (Ugandas huvudspråk). Det är viktigt att inte isolera sig för mycket från värden.
Nu, vare sig de vill det eller inte, kommer isoleringen. Anledningen var att utbrottet av hemorragisk feber ebola rasade i hans hemland, och infektionen spred sig även i Uganda.
– Det har blivit väldigt påtagligt de senaste veckorna. Om du försöker ta dig in någonstans får du frågan var du kommer ifrån, om du kommer från ett flyktingläger på gränsen. De tror att vi tog hit viruset, sa Msomwa och tillade att många medlemmar i föreningen också vittnade om att de fick liknande behandling.
Han påpekar att människor i Kongo och Uganda är födda i samma region och ofta har samma etniska tillhörighet, så de har samma ansiktsdrag och hudfärg. Men kongoleserna känns ofta igen på avstånd på sina lyxiga kläder. De enda människorna i Afrika som konkurrerar med kongoleserna när det gäller mode är nigerianer. Blanka kostymer med gyllene kedjor och myggnät av syntetiskt läder är en del av det kulturella uttrycket. Så fort DN kom bad Msomwa om ursäkt för att han var dåligt klädd. Han väntade sig ingen besökare denna lördagsmorgon.
– Jag har lite problem med stilen på våra kläder eftersom folk tror att vi är gjorda av pengar, trots att vi lägger mer energi och pengar på dem än något annat.
Han är bestört över de sociala fördomarna efter ebolautbrottet och kritiserar ugandiernas hyckleri.
– De har själva levt genom flera ebolautbrott, och den för närvarande skenande varianten av viruset, Bundibugyo, har hittats i Uganda, så de kan lätt drabbas också.
Oron för kongoleserna förstärks ytterligare av utvecklingen i deras hemland, där de flesta fortfarande har släktingar. Msomwas mamma bor i Bukavu, södra Kivu-provinsen, där de senaste fallen av ebola rapporterades. Och det är inte bara ebola som oroar, utan även ekonomin.
Vital handel mellan de två länderna är för närvarande hotad, vilket påverkar människor på båda sidor.
– Det finns ett stort antal kongoleser som försörjer sig genom handel. Vi är under ekonomisk press just nu. Och vad händer om en lockdown sker här när vi redan är i konkurs? Så vad ska du göra?
