Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Två uppmärksammade mord har chockat Sverige. I kölvattnet av Lehninge och Bodens respektive agerande övergick sorg och ilska snabbt till krav på ansvarsskyldighet, vilket återigen satte psykiatrin i rampljuset. Antagandet är bekant: psykiatrin har ett uppdrag att förutsäga och förhindra mord, och har därför misslyckats. Det är ett grundläggande missförstånd och en farlig förenkling.
Varken vetenskap eller juridik ger oss den möjligheten. Att skylla psykiatrin för enskilda våldshandlingar är lika absurt som att skylla räddningstjänsten för att alla bränder inte går att förebygga.
Statens medicinska och sociala granskningsnämnd (SBU) säger att dödligt våld är extremt svårt att förutse med en hög grad av precision. Därför finns det inget sätt att med fullständig noggrannhet förutse om, när och hur en viss individ kommer att begå ett allvarligt våldsbrott. Riskbedömning inom psykiatrin är just det: riskbedömning, inte förutsägelse. Att peka ut ”röda flaggor” i efterhand kan ge en falsk känsla av kontroll och leda till missförstånd.
Enligt statistik från SBU och Socialstyrelsen fick cirka 447 000 personer specialiserad psykiatrisk vård i Sverige år 2023. Samtidigt har antalet mord legat relativt stabilt över tid på drygt 100 per år, enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). Endast omkring 20 till 40 av gärningsmännen hade konsulterat en psykiater innan de begick brottet.
Psykisk ohälsa i sig ökar bara marginellt risken för våld. Det betyder att även om psykiatriker regelbundet stöter på patienter som uppträder hotfullt eller avvikande så kommer den absoluta majoriteten aldrig att begå ett grovt våldsbrott och ännu färre kommer att hamna på skyddstillsyn.
Att skylla psykiatrin för en individs våldsamma beteende är lika irrationellt som att skylla räddningstjänsten för att inte alla bränder kan förebyggas.
Psykiatrins uppdrag är att behandla psykisk ohälsa. Vi botar där det är möjligt, ger lindring där det behövs och ger stöd där inget botemedel hittas. Förvar kan vara nödvändigt för att möjliggöra lämplig behandling, men är inte ett straff i sig.
Häktningsbeslut fattas utifrån läkarens helhetsbedömning som krävs enligt lag och prövas av domstolen. Att tvångsvård någon gång har bedömts vara nödvändig betyder inte att tillståndet kommer att fortsätta varaktigt. Mental status förändras över tid, och även om patienterna förbättras är deras symtom sällan helt borta.
Om rättsliga normer inte längre uppfylls måste vården upphöra, även om omgivningen fortsätter att känna sig otrygg. I så fall kan psykiatrin inte agera vid misstanke eller obehag och är bunden av det medicinska och juridiska ramverket.
Utan behandlingsbar psykisk ohälsa och juridiskt stöd kommer medicin aldrig att bli ett sätt att beröva människor deras frihet i förebyggande syfte. Ett sådant system skulle inte bara vara opraktiskt, det skulle vara djupt orättvist.
Enligt svensk lag döms människor för brott de begår, men inte för brott de kan tänka sig att begå. Om varje misstanke om en individs framtida risk motiverar frihetsberövande, hur många tvivel skulle det då vara föremål för? Var skulle dessa förvaras? Skulle förespråkarna av sådana order själva vara beredda att bli arresterade av polisen, inte för att ha gjort någonting, utan för att de anses vara obehagliga, konstiga eller oförutsägbara?
Sverige har tidigare haft psykiatriska sjukhus där ett stort antal av dess medborgare tvångsvårdats under långa perioder på osäkra grunder. I många fall saknades både en tydlig bild av psykisk ohälsa och behandlingar.
Av etiska och sociala skäl valde de att lämna detta arrangemang. Detta var ett medvetet politiskt beslut baserat på det faktum att massfängelse utan domstolsbeslut inte kan tolereras i en modern rättsstat. När dagens debatt närmar sig samma lösning igen bör vi vara ärliga om vad som föreslås. Det är inte nytt, det är en återgång till ett system som vi redan har valt bort.
Att reducera en komplex tragedi till ett ”psykiatriskt fiasko” kan ge sken av handlingskraft. Faktum är att vi riskerar att leda till ett samhälle där psykisk sårbarhet likställs med fara. Att forma psykiatrin genom snabba politiska drag och nollvision snarare än vetenskap riskerar att åsidosätta de mest utsatta patienterna och leda till en nedgång i vården.
Medicinens uppdrag är att behandla sjukdomar, inte att axla sociala problem.
Den senaste tidens fruktansvärda mord kräver ansvar och ånger. När sociala skyddsnät, rättssystem och kriminalpolitik misslyckas blir psykiatrin en bekväm syndabock. Men lösningen är inte att göra psykiatriska institutioner till fängelsevikarier. Ett samhälle som låser in människor utifrån antaganden om deras framtida beteende har gått för långt. De som önskar ytterligare frihetsberövande på lösare grunder måste vara ärliga att det utvidgar rättsstatsprincipen. Det är inte ett medicinskt val, det är ett politiskt val. Medicinens uppdrag är att behandla sjukdomar, inte att axla sociala problem.
Psykiatrin ska stå på patientens sida, inte användas som ett verktyg för att hantera kollektiva rädslor.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Arbetsmiljöverket: ”Livshotande arbetsförhållanden i svensk sjukvård”
Schizofreniforskaren Suzanne Bagero: ”Vår behandling kan rädda liv, men vi kommer förmodligen aldrig att veta.”
