Nina Nazarova och Svyatoslav Chomenko ”Stulen barndom”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Du vet att det finns dåliga tider när barn blir lite för viktiga. När något inte bara existerar för att någon strävar efter det, blir det en fråga som rör nationen och dess framtid. När vi helt plötsligt behöver fler barn av rätt sort.

När Kreml började driva budskapet att ”föräldralösa barn måste räddas” från Ukraina, bodde redan över 30 000 ryska barn på institutioner. De behövde uppenbarligen inte räddning. Denna person är en av många namngivna i Stolen Childhood, en rapport av journalisterna Nina Nazarova och Svyatoslav Chomenko som beskriver den illegala utvisningen av ukrainska barn till ryskt territorium.

Genom fyra klassiska fall får läsarna inblick i en mardröm som fått lite uppmärksamhet, även om det blir allt tydligare att den är en central del av det ryska kriget.

Vi möter en föräldralös tonåring som fördes till Ryssland från Donetsk. Här har utvisningar redan börjat dagar innan den fullskaliga invasionen och den kunskapen kommer att få viss inverkan på historieskrivningen runt den 24 februari 2022. Krigsförbrytelser pågick redan.

Flickan hamnar av misstag på fel sida av fronten och slutar med att börja en rysk skola. När bomberna började falla befann sig en familj på sex barn på en rekreationsvistelse på Mariupol-stranden, medan de vuxna stannade kvar i den lilla staden Vledal, 16 mil bort. En plats som inte längre finns. I det fjärde fallet går en familj under ständig skottlossning med på att skicka sin son till ett sanatorium i den ryska staden Krasnodar, men inser snart att hans son inte kommer att återvända. Att den galna idén att skicka sitt barn till ett fiendeland ens var möjlig säger något om vad krig är. Och varför skulle de… försöka stjäla våra barn?

När allt kommer omkring, förnekar brott mot barn naturligtvis själva existensen av Ukraina med konkreta handlingar.

Det här är ingen bok för dem som vill förstå den skruvade logiken bakom Rysslands kidnappning av ukrainska barn, men man kan känna det. När Maria Livova-Belova, numera en internationellt efterlyst rysk barnrättskommissionär, i mjuka toner talar om att rädda ”föräldralösa barn i befriade territorier” blir det tydligt att hennes övergripande mål är att sudda ut gränsen mellan sanning och lögn.

I slutändan består naturligtvis brottet mot barn i att genom konkreta handlingar förneka själva existensen av Ukraina. Men så är att fylla på med nya baslivsmedel i Ryssland, där demografin ökar.

”Stulen barndom” är ett reportage som mest sker i närbild, så det här är en analys som sker mellan raderna. Någon är på en buss, någons mormor försöker bevisa ett dokument, någon står i en skola och förväntas skriva en trevlig hälsning till en rysk soldat – allt sammanvävt med hårda fakta, siffror och information om Moskvas politiska beslut. Detaljer på detaljer, inga sammanfattningar.

Stilmässigt är det lite monotont, med en mättnadseffekt som accentueras av mängden uppskurna citat som strös över hela. Ibland önskar jag att författarna hade låtit folk tala i mer hela meningar. Samtidigt kan dess form kanske återspegla krigets sanna natur: kaos, ödeläggelse och brist på tydlig riktning.

Det finns stunder när ett grymt drama slutar mer eller mindre lyckligt.

På ett fruktansvärt språk skildrar den ryska soldater, med stöd av meddelanden från Kreml, som tar ut barn från en sönderbombad stad som om de ”tog ut en tvättmaskin från en övergiven lägenhet”. krigsbyte.

Det finns också stunder när ett grymt drama slutar mer eller mindre lyckligt. Som när personal på ett barnhem utanför Cherson började gömma små barn i sina föräldrars hem. När ryssarna dök upp med automatvapen var deras första ord: ”Var är barnen?”

Läs mer skriven av Christina Lindquist och andra från DN Bokrecensioner