Även om ingen har skadats på jorden av fallande rymdskräp, finns det exempel på rymdskräp som orsakat egendomsskador.
NASA:s två rymdfarkoster Van Allen lanserades i elliptiska banor som sträckte sig från några hundra miles över jorden till en apogee, eller högsta punkt, cirka 20 000 miles över jorden. Banan lutar 10 grader mot ekvatorn, vilket begränsar risken för skador eller skador i tropiska områden. NASA avslutade uppdraget 2019 när satelliten fick slut på bränsle.
Vid den tiden förväntade sig NASA:s ingenjörer att rymdfarkosten skulle återinträda i atmosfären 2034. Men högre än förväntat solaktivitet fick atmosfären att expandera utåt, vilket ökade luftmotståndet på satelliten utöver vad som ursprungligen uppskattats, sa NASA. Van Allens rymdfarkost B förväntas komma in igen 2030 och utgör liknande risker för allmänheten.
De två rymdfarkosterna byggdes av Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory. NASA sa att uppdraget gjorde flera viktiga upptäckter, inklusive ”de första data som visar att det finns ett tillfälligt tredje strålningsbälte som kan bildas under perioder med hög solaktivitet.”
Flera NASA-satelliter har kommit in i atmosfären igen utan att följa regeringens risknormer. En av satelliterna, Rossi X-ray Timing Explorer, hade en chans på 1 på 1 000 att skada någon på marken och bröts ut 2018. Ingen skadades. RXTE lanserades 1995, bara fyra månader innan NASA utfärdade sina första standarder för begränsning av orbitala skräp och riskhantering för återinträde.
Även om NASA har överskridit standarder tidigare, är den amerikanska regeringen inte den främste boven när det gäller oförminskad risk för återinträde. Mellan 2020 och 2022 lanserade Kina fyra Long March 5B tunglyftsraketer och lämnade efter sig ett enormt kärnsteg i omloppsbana innan de föll till jorden. De fyra övergivna raketkärnorna, var och en med en massa på cirka 24 ton, kom okontrollerat in i atmosfären igen. Två av dem, en i Elfenbenskusten och en på Borneo, tappade skräp på land, men inga personskador rapporterades.
