Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Under det senaste halvseklet har det skett ett tydligt steg mot att se barn som bärare av sina egna rättigheter, övergrepp mot barn har förbjudits, barns delaktighet har alltmer betonats och 2020 blev FN:s barnkonvention svensk lag. Parallellt har barn- och ungdomsvetenskapen utvecklats utifrån premissen att barn inte bara är ”framtida vuxna” utan människor med sina egna livsvillkor här och nu.
Men vi ser nu en nedgång i både retorik och konkreta politiska förslag.
Regeringen har hänskjutit frågan om ”förstärkta bestämmelser för ungdomsbrottslingar” till det lagstiftande rådet. Förslagen är långtgående och kräver att straffansvarsåldern för grova brott ska sänkas till 13 år under fem år och att bestämmelser om sänkta straff för unga ska stärkas avsevärt för minderåriga och helt avskaffas för unga. Även straffen för tillsyn av unga behöver skärpas.
Dessa är inte gränsjusteringar. Detta är ett tydligt steg mot ett samhälle där yngre barn i allt högre grad utsätts för straffrättslig rättvisa snarare än stöd, säkra relationer och långsiktiga sociala ansträngningar.
Det råder ingen tvekan om att det finns ett stort allmänintresse. Skjutningar, gängkriminalitet och grovt våld som involverar unga människor skakar oss alla. Men därför måste vi vara extra noga med vilka berättelser vi väljer om barn och unga och vilka lösningar vi avslöjar.
Det beror på att beslut om straffrättslig ålder inte fattas isolerat. De är en del av en större samhällsförändring där sättet vi ser på barn och unga förändras i grunden på överraskande sätt och på kort tid. Det har trots allt bara gått sex år sedan barnkonventionen blev svensk lag.
Som forskare inom barn- och ungdomsvetenskap uppmuntrar vi ett bredare perspektiv. Frågan vi måste ställa är större än exakt var vi ska dra gränsen inom straffrätten. Det handlar om vad som händer med synen på barn i det svenska samhället.
Forskare inom detta område uttryckte sin samlade och växande oro när det nationella forskningsnätverket barn och ungdom samlades i november 2025. Det finns nu tecken på att vinsterna i att stärka barns rättigheter och ge större utrymme åt deras röster försvagas.
Politiska meningsskiljaktigheter tycks allt mindre handla om huruvida barn ska straffas hårdare och mer och mer om belopp och tidiga straff.
Förslaget om att sänka straffansvarsåldern är inte en isolerad insats. Det är ett tecken på ett möjligt paradigmskifte. Det finns flera exempel. Skoldebatter testar barns inflytande. Socialpolitiken betonar kontroll och övervakning. Förslaget om barnboja har hävts. Och när det kommer till kriminalpolitik rör sig linjerna snabbt, och även yngre barn bör åtalas och frihetsberövas. Politiska meningsskiljaktigheter verkar allt mindre handla om huruvida barn ska straffas hårdare, och mer och mer om hur mycket och hur tidigt de ska straffas.
Sammantaget signalerar detta en rörelse där barn, och särskilda grupper av barn, i allt högre grad framställs som hot, risker eller problem som ska hanteras. Barn går från att ses som medborgare med rättigheter till handlingsobjekt, medan alla barn tenderar att kammas på sätt som gör deras skillnader i levnadsvillkor och behov osynliga.
Ur ett barn- och ungdomsvetenskapligt perspektiv finns det några allvarliga risker.
● För det första: När barn förstås genom sina mest destruktiva beteenden blir sammanhanget de lever i ofta osynligt. Fattigdom, ojämlika skolmiljöer, psykisk ohälsa, rassegregation, brist på trygga vuxna, ett svagt skyddsnät — dessa saker försvinner lätt från skärmen när fokus ligger på individuella brott och straff.
Ett samhälle som behandlar barn med misstänksamhet riskerar att skapa rädsla, moralisk panik och i värsta fall en process av självförverkligande.
● För det andra kommer uppfattningarna om demokrati att förändras eftersom barn i allt högre grad inte behandlas som bärare av rättigheter utan som farliga varelser i behov av skydd och stöd. Ett samhälle som möter barn med misstänksamhet riskerar att orsaka rädsla och moralisk panik och i värsta fall utlösa en självförverkligandeprocess där unga, som ständigt behandlas som en risk, har svårt att betrakta sig själva som en del av samhället.
● För det tredje finns det en risk att fatta beslut som signalerar åtgärder på kort sikt men minskar sannolikheten för brottsförebyggande på lång sikt. I vissa fall kan straff bli nödvändigt. Men när straff blir det primära svaret för yngre barn flyttar det fokus bort från saker som minskar rekryteringen på sikt, som relationer, skolgång, familjestöd, trygg närvaro av vuxna och socialt engagemang som faktiskt gör ont.
Om vi menar allvar med att störa rekryteringen måste vi hålla oss till det vi vet om barns utveckling.
Att skydda barns rättigheter är inte oförenligt med att ta våld och brott på allvar. Tvärtom, om vi menar allvar med att bryta igenom rekryteringen måste vi hålla oss till det vi vet om barns utveckling och vad som gör skillnad över tid.
Frågan om straffansvarsålder är därför viktigare än juridiska gränser. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara. Lever vi i ett samhälle där barn är så oroliga och rädda att de inte längre kan kontrollera sig själva? Eller är det ett samhälle som insisterar på att barn som misslyckas fortfarande är barn och att säkerhet byggs upp över tid?
Läs fler artiklar från DN Debatt:
26 erfarna åklagare: ”Det är vi som skickar 13-åringar till fängelse”
Kyrkopastorerna Hilevi Woodenfeld och Ole Liljefors: ”Radikala nätpredikanter försöker locka unga människor”
