Hittills har kulturpolitiken varit en stiftelse som tar tid att förstöra och ger motstånd i sig om auktoritära krafter vill avveckla demokratin, men de dagarna kan snart vara över, skriver Calle Nathanson i ett diskussionsinlägg.
Diskussion av idéer. När förmansparet Anna och Otto Kuangel får höra nyheten att deras ende son har dött i Hitlers krig väcks deras motstånd.
En gång i tiden en hårt arbetande arbetarklass som inte ville ställa till problem, startade de nu ett hemligt motstånd mot en våldsam auktoritär makt, nazismen.
En sådan liten motståndshandling, att dela ut små handskrivna kort som uppmanar till motstånd i olika delar av Berlin, representerar en sådan modig handling mitt i ett brinnande krig med förföljelse av politiska avvikelser och utrotning av judar och romer.
Hans Falladas roman Ensam i Berlin har mycket att säga till oss idag, när hoten mot demokratin eskalerar i ofattbar hastighet.
Även om vi knappt har genomlevt den historiska erfarenheten av mänsklighetens största nederlag, verkar vi ibland vara imponerade av det.
Hur ska vi agera och när ska vi stå upp och säga ifrån när demokratin rivs sönder steg för steg? När gick vi för långt?
Med Timothy Snyders ord, när började vi följa i förväg?
obehaget lever vidare
Även om jag precis kommit tillbaka från Folk och kultur känner jag fortfarande ett visst obehag.
Det var framför allt ett samtal på den största scenen av Eskilstunas kulturpolitiska konferens om Timburo och Oikos rapport ”Tido 2.0”, där tanken var ”Hur kom vi hit egentligen?”. Det bubblar upp i mitt huvud som en orkan.
Där sitter rapportförfattarna Arvid Hallen (Oikos) och Adam Danieli (Timbro) avslappnade och självsäkra och publicerar texten att Tidö 2.0 bara är en policy, inte en ideologi.
Det spelar ingen roll att DN:s kulturchef Björn Wiemann gör en bra poäng om hur extraordinärt det är att liberala krafter låtit detta nationalkonservativa monster tränga in i demokratins hjärta.
Slaget är på något sätt redan förlorat, om än tillfälligt.
Herr Hurrens sista ord frös ögonblicket: ”Under den här första mandatperioden kunde vi fokusera enbart på invandring och gängkriminalitet, men under nästa mandatperiod kommer vi att arbeta med stora sociala förändringar.”
Kulturellt stöd för Strangles
Så vilka är de stora sociala förändringarna?
Ja, förutom alla programmatiska punkter som att stänga arbetsdomstolar, avskaffa föräldraförsäkringskvoter och höja alkoholgränserna vid sjön, handlar det om kultur och folkbildning.
Allt statligt stöd till studentkårer måste skäras av under de kommande fyra åren och Mejans konsthögskola måste politiskt styras och få i uppdrag att ta itu med klassisk konst bara om Tidö 2.0 beslutas.
Vi vet att politik alltid flödar nedströms från kulturen. Och nationalkonservativa krafter vet också detta. En gång visste till och med arbetarrörelsen och socialdemokraterna att det var så det var.
I sin nyutgivna bok Kulturens värde ger Sverka Sorlin ett gediget idéhistoriskt argument för hur folkrörelsernas tänkare, både socialdemokrater och liberaler, visste hur de skulle främja kulturens värde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Hur dess tänkare, Ellen Key, Arthur Enberg, Alvar och Gunnar Myrdal, på olika sätt återvänt till sina resonemang om kulturens grundläggande värderingar och förutsättningarna för att utveckla samhället till en mer funktionell och demokratisk plats.
Som ett sätt att stärka mänskligheten i harmoni med omvärlden och naturen.
”The Value of Culture” av Sverkar Solin (Atlas Publishing).
Konstens och kulturens kraft
Thorin gör ett bra jobb med att förklara dessa olika händelser, dammar av och gräver djupt i verk som Arthur Enbergs demokratiska kulturpolitik och Harry Scheins kraftfulla och sofistikerade ord om konstens och kulturens kraft.
Den här boken ger oss som är engagerade i kulturpolitiska debatter en välbehövlig paus för att pausa och fundera över vad vi egentligen vill uppnå i kampen mot de kulturbyråkratier vi dagligen bekämpar.
Men det finns en del saker som resonerar med mig när jag läser Sorins bok. Hans teori i boken är att 1974 års kulturpolitiska proposition var orsaken till förlusten av kulturella värden.
Som ett bevis på detta säger han att dagens kulturbudgetar bara är en bråkdel av till exempel universitetsbidrag.
Sollin menar att detta var en vattendelare, som började med Palmes universitetsreformer i början av 1970-talet, då läroanstalter och akademiska institutioner gick skilda vägar, och som så småningom banade väg för Bildförvaltningen att 1991 separera Utbildningsdepartementet och Kulturdepartementet.
Resultatet av kulturpropositionen är enligt Sorin en byråkratisk kulturpolitik där kulturens stora värde går förlorad.
falskt slut
Han skyller för övrigt på de kulturpolitiska reformerna i början av 1970-talet, som var den sista tegelstenen i byggandet av allmännyttan och svensk välfärd, för att ha haft motsatt effekt.
Eller så kan det vara så att kulturbyråkratin i sig gör att endast 0,62 procent av statens årliga budget ägnas åt kultur. Enligt min mening är det fel slutsats.
Man kan helt hålla med om att kulturens värderingar har gått förlorade i politiska partiers ideologi, och att de nationalkonservativa krafterna nyligen har kastat sig i dess ruiner och lägger pusslet för att skapa en helt annan bild.
Efter 1974 trodde den socialdemokratiska ledningen att kulturpolitiken var komplett.
Ett statligt kulturråd tillsattes och kultursatsningar började rullas ut över landet.
Socialdemokratiska kulturarbetarförbundet hade redan 1975 sammankallat en konferens med titeln ”Vad vill socialdemokraterna ha av kulturpolitiken?”, men det räckte inte för att upprätthålla dampen.
Den starka lågan om kulturens värde släcktes och debatten om idéer förblev vilande.
politik tappade intresset
Det var dock inte kulturpropositionen som tog täten i debatten om kulturens värde, utan politiken som tappade intresset för kultur i takt med att marknadsliberalismens krafter expanderade.
Om inte Riksstyrelsen hade beslutat om kulturpolitiken 1974, och den saknades än idag, skulle det inte vara så mycket av ett ämne för dem som ser konst, kultur och utbildning som ett hot och något som måste styras och formas av politiken.
Hittills har kulturpolitiken utgjort en grund som är långsam att förstöra och i sig är ett motstånd när auktoritära krafter försöker avveckla demokratin.
Men med Oikos egna ord ringande i våra öron kan det snart vara dags för nationalkonservativa att ta nästa steg i social förändring.
Vi vet vilka de är, vi har sett det förut, och det är dags att försvara de grundläggande värderingar som vi anser är värda att kämpa för i en fungerande demokrati.
Kulturella värden är en av dem.
Calle Nathanson Studentombudsman och VD för ABF Stockholm
