Jag tror att varje bra professionell bok är skriven av besatthet. Under påskott av frågor, hunger som måste tystas, sjukdom som måste lindras.
Västerbro är journalist och författare till Augusts prisbelönta ”Svälten” (2018) och är ett antal populära historiska verk på vallar, tyranner och pest. Hans 500-sidiga exponering för hans västerländska kärlekshistoria är solid och explosiv med hantverk, resonemang och empiriska exempel, men inte alltför förälskade.
Han vill följa den passionerade kärlekshistorien i nordvästra Europa i 2000 år och chockerande med en bred kronologisk vävning.
Exempel sträckte sig från Obisius till Arboga på 1300 -talet, där magi tros kunna vinna hjärtat av älskade.
Västro täcker lagar och normer, kyrkamoral, statlig styre, former av erotik, biologisk manipulation, existensiella ambitioner. Hans styrka ligger i JM Coetzes konkreta exempel från veto av hans ödesdigra älskare och föräldrar på 1500 -talet som begick självmord genom sin moderna ironi. Men vissa människor driver honom för att först ställa frågor om något riktigt nytt i idealen om kärlek till vår tid.
Västerbro skriver att det är lite bra för hans egen vinst. Nästan allt består av resonemang och minuter av idéer, inte design. Miljö – kloster, hus, städer – de flesta visas som bakgrund.
Var är gnistan? Motsägelser och brådskande djup kan trollas av en smidig, gaffelbildande stil.
Han talar från en klassisk berättelse om alla myopia, som om han kunde flytta fritt i över 2000 år med samma utseende. Inom historisk vetenskap har denna speciella ståndpunkt varit föremål för 50 års hård kritik. Val och exempel färgas alltid efter rymd, erfarenhet och subjektivitet. Därför var idealet att placera dig själv i texten och berätta vem som skulle observera materialet och varför.
Efter 450 sidor säger Västbro att han själv är en sentimental cynician från en kynisk generation, med en tidig skilsmässaupplevelse och en känsla av ”helt oälskad” tills han träffar sin fru. Efter det kommer du äntligen att förstå vem som tittar och vem som valde.
Det är upplevelsen av en generation från Sverige vid årtusen. Jag vill tro på kärlekens magi, men jag vill skydda mig själv med ironi. Det är också en ton som genomsyrar hans historiska läsning och är hoppfull men reserverad.
Han vill visa att även i bondesamhället där äktenskapet var baserat på ekonomi har passion alltid spelat en större roll i relationer än vad som ofta tänkte på.
Västerbro är nöjd med att återvända till kärlek som en ”beskärning”. Han vill visa att även i bondesamhället där äktenskapet var baserat på ekonomi har passion alltid spelat en större roll i relationer än vad som ofta tänkte på. Han motsätter sig historiker av idéer som Niklas Lumann och Eva illus, som betonar kärlek som en viss struktur historiskt.
Tala med forskare som Marine Rennertson, Arne Jarrick, Kecke Studin, Brita Planck och Annika Sanden, visar Vastarbro att passionerad kärlek är viktigare för en gift man mot slutet av 1700 -talet, mycket tidigare än idén om den populariserade ”revolutionen av känslor.”
Det är kraftfullt och övertygande, men det är också en berättelse som utjämnar sår, brottslighet och djupa byes. I sin version blir Passion från 1100 -talet ett nätverk av forntida resonemang och en del av samma historia av tidlös längtan. Kärlek verkar vara varaktig och igenkännbar.
Som det skeptiska 1500 -talet La Rochelcold formulerade det: Sann kärlek är som ett spökat hinder – ”Alla pratar om det, men få har sett det.”
Här blir frågan den nuvarande trenden, nämligen Vesterbros läsning av dagens värderingar i historien. Kärlek kan inte fångas lika lätt som pest eller hunger. Sann kärlek är som en spöklik oenighet, eftersom det skeptiska 1500 -talet La Rochelcourde formulerade den – ”Alla pratar om det, men få har sett det.”
Västerbro motiverar ämnesvalet: ”För att förtvivla över hur mörk världen är nu.” Annska tider tenderar att påverka hur berättelser används. Tidigare i år publicerades Anders Khalheds Love 1.0. Europeisk önskan och litteratur 1100-1485. Liksom Calghedo återskapar Vasterbro berättelserna om Pierre Abelardo och Heros i 1100 -talet Paris.
Västro varnar för att diskutera kraften och våldet som formade historiskt omringade kärleksrelationer. Tillbaka tar han två foton av varandra, som äktenskap och känslomässigt fängelse, eller som en självinitierad förening baserad på känslor.
Jag satt fast i ett avsnitt av ett möte med Francis Otto Mathysen och Francis Otto Mathysen på Atlanten ångare 1924.
Eller, efter flera års motstånd från sin mamma, gifte sig Kennelm Digby äntligen Venedig Stanley, bara åtta år med henne. När hon dog plötsligt 1633, fick han hennes vän Anthonis Van Dyck måla henne på hans dödsbädd och tillbringade resten av sitt liv framför porträttet och lämnade honom sorg som han beskrev som ständig tortyr.
Under min läsning är Aristofan -myten om handsken en höjdpunkt. En gång runda, hela, delande, avsedd för sin andra hälft. Fantastiska foton, men olycksbådande foton – det står att bara en är korrekt.
Men jag saknar passionen, den besatthet som jag tror måste vara grunden för alla lättläst professionella böcker
Vi vill tacka Västerbro för deras engagemang och folkutbildning. Han pratar intensivt med sin forskning och gör komplexa idéprodukter tillgängliga. Ändå saknar jag passion, en besatthet som jag tror måste vara grunden för alla lättlästa professionella böcker. Frågorna som denna bok ställer bör vara en ursäkt för att lugna hunger och återhämta sig från sjukdom. För att visa alla andra något som får dig att känna dig ensam genom att se.
I ett enkelt sista ord säger Vastarbro att han naturligtvis valde många människor och att han valde honom som ”att bli fängslad, fängslad och rädd till viss del.” Han vann mycket från att göra dessa känslor till bokmotorn.
Läs bokrecensioner och andra texter av Isabelle Ståhl.
