Greta Schüldt: Läste ni ”Alla fyra” innan eller efter den stora ”Alla fyra”-sommaren 2025?
Malin Ullgren: Innan.
Jacob Lundström: Jag läste den efter alla andra.
Greta: Jag med, eftersom jag närde en lite barnslig aversion mot Miranda July. Jag kunde bara se hennes frisinnade Stina Wollter-danser på Instagram framför mig. Men nu när jag har läst boken förstår jag ju danserna! Jag kanske till och med älskar dem?
Jacob: Miranda July blev ett tag verkligen synonym med det där ordet alla älskar att hata: quirky. Fast hon var aldrig någon manic pixie dream girl och det är hon inte i ”Alla fyra” heller.
Malin: Jag tycker att det är lat positionering att kalla boken quirky.
Jacob: Aversionen mot quirky har gått för långt!
Malin: Är det kanske rent av kvinnohat att anklaga någon för att vara quirky?
Jacob: Det finns i alla fall ett generation X-hat i det. Jag stöttar mina 70-talister, vi står på era inåtvända indieaxlar.
Malin: Det kan vara en bok för 70-talister! Dock tycks den ju faktiskt tala till människor i olika så kallade livsfaser.
Greta: Den talade till mig! Fast inte som den har fått rykte om sig att göra, alltså som en bok som ”får kvinnor att skilja sig”. Jag sympatiserade mycket med huvudpersonens äkta make Harris, som till och med när de – spoilervarning – öppnar upp sitt äktenskap omedelbart går och skaffar sig en ny monogam flickvän.
Jacob: Otippat. Men jag med.
Greta: Vi är träiga och trogna, Jacob.
Malin: Det är intressant – vad får människor att ta boken till sig, och av så olika skäl?
Greta: Det är ju för att den i någon mån handlar om allt. När det som väl är romanens huvudsakliga handling, eller i alla fall den mest omtalade delen, är över – huvudpersonen ska ge sig ut på en roadtrip från Los Angeles till New York men fastnar på ett motell tjugo minuter hemifrån, inreder sitt motellrum för 20 000 dollar och inleder en kärleksrelation med en yngling som jobbar på Hertz – så fortsätter boken i 200 sidor till. Hon börjar träna, hon skaffar en flickvän, hon träffar en jättekänd sångerska. Och jag gillade det! Det kändes som att det hade kunnat fortsätta för alltid, en roman som liksom livet bara pågår.
Malin: Ja, den handlar verkligen om allt. Utom krigen i världen. Jag brukar dras till tajta små romaner, men här tilltalades jag verkligen av en sorts textuell fluiditet, om man kan säga så. Hon flyter, boken flyter.
Jacob: Hon är ”en människa med en resande, experimentell själ” som ”borde leva ett liv som gav utrymme för det”.
Malin: Du tycker att den där meningen är en kokett ursäkt för otrohet?
Jacob: Den balanserar på den hårfina gränsen mellan att vara livsbejakande och grandiost självupptagen.
Malin: Det får man säga. Jag förstår vad hon menar och jag skulle polisanmäla den som sa så till mig som ursäkt för något.
Greta: Grundproblemet är väl att huvudpersonen har gift sig med en man som är mycket mer konventionell än hon?
Malin: Jag tror att frihetliga själar dras till konventionella själar. Futtig analys, men tryggheten en sån person erbjuder behövs ofta för en flytande själ.
Greta: Är det en konstnärs dilemma, bara?
Malin: Ja, en konflikt gammal som gatan. Och den konventionelle attraheras av den fladdriga själen. Jag menar, se på historiens alla författarhustrur, som sedan ägnar sitt änkestånd åt att förvalta den Store Konstnärens arv. Rachel Cusk har skrivit något intressant om det, hur författaren är en del av borgerligheten på ett annat sätt än till exempel bildkonstnären. På många sätt illustreras det i Julys roman. Till hälften inne i borgerligheten, till hälften ett försök att inte tillhöra den.
Greta: Många marxistiskt lagda läsare har ju stört sig på att huvudpersonen i stort sett inte arbetar under de år som romanen utspelar sig …
Jacob: Dessutom renoverar hon ett motellrum för 20 000 dollar!
Greta: … men jag köpte det bara, som en del av romanens sätt att lossa från verkligheten. På ett sätt framstår allt som händer, i alla fall för mig, nästan som fantasy: ”Okej, nu ska hon ha sex med antikhandlartanten som lärde hennes älskare att ha sex när han var tonåring! Vad kommer härnäst – en drake?” Om det hade dykt upp en drake hade hon haft sex med draken, liksom.
Malin: Att hon hade! På sitt undersökande, accepterande sätt.
Greta: Och det gillade jag! Det är så sällan man får insyn i någon annans fantasier, men det är roligt att veta att man inte är ensam om dem.
Malin: Jag älskar när hon inreder sitt parisiska rum på motellet. En sån fin blinkning till en av romankonstens viktigaste platser – rummet där äktenskapsbrott ska begås. För mig framstår det som så sant, hur idén om ett vackert rum kan hänga ihop med idén om det perfekta samlaget.
Jacob: Det är många idéer om det perfekta samlaget som prövas i romanen. Eller när hon blir helt hög på intimitet och räknar upp alla hon borde ligga med: mamma, pappa, avlägsna kusiner…
Malin: Jag gillar så mycket när huvudpersonen bestämmer sig för att ha mindre sex från inuti sitt huvud och i stället vara mer i stunden. Det låter säkert förfärligt sexterapeutiskt, men för huvudpersonen är det ju en viktig utveckling, och där är sexet med antikhandlarkvinnan just så sensuellt accepterande. Den lite degiga kroppen blir en upplevelse, snarare än ett omdöme.
Greta: Precis i början säger huvudpersonen att hon ”alltid vill veta hur det känns att vara andra människor” och därför tvingar sina kompisar att spela in samtal med sina äkta hälfter. Det är så bra. Jag brukar fantisera om att det skulle finnas en termometer för ångest, så att man en gång för alla kunde ta reda på hur dåligt man egentligen mår i förhållande till alla andra.
Malin: Åh, Greta, mitt hjärta smälter! Vilken fin tanke, att verkligen få veta hur ångest känns för någon annan. Så länge man inte använder det som febertermometrar, då. ”37,8 på ångestskalan, vad gnäller du för?”
Greta: ”Jag är lågtempare!”
Jacob: Väldigt julyskt! Hennes filmer är ju en sorts existentiell grundforskning. Typ kattexperimentet i ”The future”, som också handlar om åldersnoja, otrohet och att rymma från ett parförhållande. Romanen får med den där undersökande nyfikenheten genom regelrätta intervjustudier om klimakteriet.
Greta: Men är de så roliga?
Malin: Nej. Jag borde vara målgrupp, men kände att den där informationen troligen finns att tillgå på 1177.
Greta: Jacob, förlåt att jag könar dig, men man får väl ändå lov att säga att det är en bok som går djupt in i en kvinnlig erfarenhet. Det kanske är svårt för den att tala till en man på samma sätt? Å andra sidan kan ju en man som är intresserad av kvinnor läsa den som en studie. Såhär sjuka i huvudet är vi.
Malin: Ja, kvinnor är verkligen sjuka i huvudet! Det är en viktig aspekt av den här boken, ett så kallat medskick.
Jacob: En man som vill erövra klimakteriet som nytt expertområde ska absolut läsa den. Feministkillen vi inte visste att vi saknade. Men jag tyckte om flowet och den här meningen: ”Medelålderskriser var kanske bara dåligt marknadsförda, kanske var varje enskild kris djup och unik, och det var bara några fjantiga män i röda cabrioleter som gav dem dåligt rykte.”
Malin: Min favoritmening är den här, som står i versaler eftersom huvudpersonen måste skrika för att överrösta sin hund i ett telefonsamtal med en väninna: ”TROR DU HAN FORTFARANDE TÄNKER PÅ MIG OCH RUNKAR?”
Greta: Den förtjänar att tatueras in. Inte på mig, men på någon. Min favoritmening är när hon ställer upp två alternativa framtider för sig själv och skriver: ”ett liv i längtan eller ett liv som hela tiden överraskade”. Det som är så bra är att för henne är ett liv i längtan helt otänkbart, när hon väl har … flippat ur. Men hon har ju en kompis som tycker att längtan är själva grejen – det är spännande att längta, det ger också livet mening.
Malin: Det där är ju den djupare betydelsen av boken. Jag tror att den längtan hon känner är så stark att den inte kan sublimeras eller behållas som en liten trevlig del av livet, den spränger henne. Också där kanske en känslotermometer behövs? Hur stark är en stark längtan? För en del är den hanterlig, för andra inte.
Jacob: Det är väl en del av det som gör boken så rik, och som har bidragit till genomslaget. Att det är ”Eat pray love”-äventyr och Liv Strömquist-folkbildning och Kerstin Thorvall och något helt eget.
Greta: Jag vill verkligen understryka att boken är så rik, när jag läste igenom recensionerna var det alldeles för många som bara skrev om den första delen. Det är svårt att göra den rättvisa, tycker jag.
Malin: Verkligen. July lyckas gestalta vidden av ett inre, och vidden av ett inre är … gränslöst. Eller? Finns det inre som är mer behändiga? Ge mig en termometer!
Jacob: Maria G Francke skrev i Sydsvenskan att Julys romanfigur blir mer uppburen än Thorvalls otrogna rymmare i ”Det mest förbjudna”. Men alla älskar ju inte ”Alla fyra”. På Goodreads har den 3,45 i snittbetyg. Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv” har 4,29, som jämförelse. Vad har ni sett?
Greta: Jag läste också lite recensioner på Goodreads, där var det jättemånga som rätt och slätt skrev ”usch”. ”Äckligt!” För mig var det som att möta ett helt okänt segment av befolkningen. Ursäkta att jag blir sexualitetens Marie-Antoinette här, men vilka trista typer.
Malin: Så känner jag också. Man måste inte själv pyssla med tamponger som en del av förförelsen, men det är väl intressant att någon annan gör det? En aspekt som kanske rör mig mer än unga Greta och mannen Jacob är hennes absoluta skräck för att plötsligt ha förlorat sin attraktionskraft. Det är en bisarr cyklisk aspekt av kvinnolivet som hon måste förhålla sig till och det är ju skönt för oss jämnåriga att möjligheten att få en snygg kille från Hertz kvarstår. Betryggande.
Jacob: Ja, det finns en ”milf-diskurs” från Iokaste via Mrs Robinson till Pornhub. Oftare från ynglingens perspektiv än från mammans, alltså.
Malin: Jag har själv alltid betraktat den sortens kontextlösa ragg som den bästa måttstocken på ens attraktionskraft. Jag har aldrig raggat upp någon på Hertz, men förstår ni principen? Det är lite synd att han faktiskt vet vem hon är.
Jacob: Det gillar hon inte, hon vill inte förföra genom sitt kulturella kapital.
Greta: Om killen i kiosken där man köper snus tycker att man är söt, då är man söt. Men inte nödvändigtvis om en debuterande poet man träffar på en uppläsning tycker det.
Malin: Tänker ni på hur konkreta vi blir? Det säger något om boken. Jag vet inte när jag senast läste en bok på det sättet.
Jacob: Boken är både full av utsvävningar och väldigt konkret! Det finns till och med en pedagogisk graf. Upplysningskampanj och väckelsepredikan i ett.
Greta: Grafen kunde jag gott ha varit utan, då kände jag att det började bli Vårdguidens tidning. Å andra sidan är det kanske ett smart sätt att folkbilda – hon lurar in en med tampongsexet, sedan sitter man där och studerar grafen över hormonnivåerna under en mans respektive en kvinnas livstid.
Jacob: Jag studerade den jättelänge.
Greta: Det är roligt att en så queer bok har blivit så väldigt läst. Jag menar, om det bara hade handlat om den unga killen på Hertz hade jag förstått det breda genomslaget, men det är ju bara början.
Malin: Det är en viktig aspekt, för det handlar inte bara om den uttråkade borgerliga kvinnan, det handlar om ett försök att leva ett queert liv också.
Jacob: Jag är lite livrädd för att Jordan B Peterson ska upptäcka den här boken. Den kan sysselsätta honom i år framöver. ”Det feminina är kaos! Kolla in grafen!”
Greta: ”Kolla in det faktum att kvinnorna har sex med varandra med dildos stora som underarmar!”
Malin: Det feminina är kaos! July säger bara som det är.
Jacob: Det som kallas quirky känns snarare politiskt radikalt, när världen blir mer auktoritär och fyrkantig. Och ”jag förstod att döden var på ingång” är ett helt och hållet identifierbart nyckelcitat. ”Alla fyra” gestaltar medelålderns dramaturgiska vändpunkt. Om något ska hända måste det hända nu, eller åtminstone snart.
Malin: Utöver allt annat rör hon också vid livets ändlighet?
Jacob: Ja. Hon penetrerar det också.
Läs Malin Ullgrens recension av ”Alla fyra” här och fler av DN:s kritiksnack här
