Konstnärlig kreativitet och färgglädje i vintermörkret

Känner du dig trött och trög på grund av vinterns mörker och kyla? Prova konstterapi. Jag är personligen riktigt pigg av två utställningar av Mari Rantanen och Jacob Dahlgren som just nu visas i Stockholm. Deras kreativt transformativa figurer delar flera gemensamma egenskaper: färgens lekfullhet, mönsterrikedomen och ett abstrakt, geometriskt formspråk med rötter i konsthistorien och vardagen.

Finskfödda Mari Rantanen är sedan länge bosatt i New York, där hon var professor i måleri vid Kungliga Konsthögskolan 1996 till 2005, och sedan dess har hon bott i Stockholm. Men det finns definitivt något omisskännligt finskt med ”From Exit to Entrance”, en utställning som visar Rantanens färgstarka målningar i Konstakademiens stora sal och som har satts ihop skickligt av den kända intendenten Maaletta Jaukri.

Min första förening är Marimekko – även svensk, genomsyrad av det finska företagets färgglada mönster. Ränder, prickar och stiliserade blommor finns avbildade på kläder och hemtextilier.

Men när man tittar noga har Rantanens akrylmålningar en mer sofistikerad mönsterstruktur. Massor av rytmiska former och drag överlappar delvis varandra, vilket skapar nya färg- och mönstereffekter.

Dukarna hängs ibland i monumentala sviter upp till 11 meter långa. Lägg till det ett läckert färgschema som domineras av mättade pastelltoner: rosa, orange, honungsgul, lila, turkos, pistagegrön. Men beroende på duken kan djupare nyanser av rött, grönt, gult och blått, såväl som ljusa guld- och silverränder, dyka upp.

Det äldsta och mest fantastiska verket i utställningen är 2007 års svit ”Perfect Sunset.” Det finns en känsla av inspiration från islamisk arkitektur, rikt dekorerad med arabesker, och ett färgschema som antyder en rörelse från solljus till en eldig solnedgång.

Bild 1/3

Bild 2/3

Bild 3/3

I andra verk återkommer stiliserade blommor som har en slående likhet med majblommor. Sedan finns det stjärnor, droppformar och cirklar, följt av långsträckta rektanglar med rundade hörn.

Enligt katalogen är det en mer stiliserad version av Edvard Munchs ikoniska fullmåne, med ljus som reflekteras från vattenytan.

Inspirationskällan är dock inte så viktig, känslorna som uppstår är ännu viktigare. Det handlar om samspelet mellan färg och form, ljus och rörelse, den sortens visuella och känslomässiga berättelse som utstrålar vitalitet och livsglädje. Detta är vad en bild kallar ”bra vibrationer”. ”Honungssmak” är en annan. Det är med andra ord motsatsen till strikt, torr minimalism.

Detsamma kan sägas om Jakob Dahlgrens miniretrospektiva utställning i Andren-Shipchenkos nästan fyrkantiga gallerirum. Här har konstnären skapat en avsiktligt rörig presentation av en byggarbetsplats, med skyddande kartong på golvet, spärrtejp och gallerväggar.

Den är även praktisk för att hänga upp en videoskärm eller en serie små tavlor på sandpapper. ”En modell för att förstå världen.”

Det är precis vad Dahlgren har arbetat med de senaste decennierna. Denna utställning visar upp ett antal av hans unika serier som systematiskt utforskar verkligheten omkring oss. Stadsutrymmen, hem och vardagsliv är fyllda med massproducerade föremål, från baldakiner till pennor till billiga plasthängare.

Det som är mest imponerande är den uppfinningsrikedom med vilken han visade upp allt han kunde tänka sig med enkla medel. Att till exempel komponera oväntade mönster och former av tumpinnar eller galgar i olika färger är ett väldigt demokratiskt, roligt och faktiskt stilrent föremål. Sladdarna som löper runt i allas hem kan också arrangeras i dekorativa mönster.

Naturligtvis säger hans val av komponenter en del om vårt konsumtionssamhälle och dess krav, som ”Himlen är en plats på jorden” med sina riskabla dekorativa mönster av personvågar.

Men liksom Rantanen refererar Dahlgren också till konsthistoriska, gärna modernistiska, förebilder. Han skapar readymades i Duchamps anda, men uppnår effekten med hjälp av en Warhol-liknande upprepningsserie. Han införde också ett system för att omtolka och omarbeta gamla idéer i nya former.

Dahlgren har liksom fransmannen Daniel Buren en speciell besatthet av ränder, men horisontellt snarare än vertikalt.

De senaste 25 åren har Dahlgren konsekvent burit randiga t-shirts, en livlig visning av dessa avslöjas dagligen på hans Instagramkonto. Han fotograferar också i hemlighet människor i staden som bär randiga toppar, och mönstren för de första 1 000 tröjorna återges i videon ”Neoconcrete space”.

Dahlgrens egna stillbilder från 2009 till 2022 återkommer i videoverket ”I”. Där åldras konstnären och förändras i det magnetiska flödet, men ränderna försvinner aldrig.

För mer information om konst och form, besök dn.se.