Vad du än tycker om Sveriges officiella sång till årets VM så är det en typisk svensk sommarsång, en kontemplation av söta drömmar och kommande förlust som övertrumfar den konstnärliga nationalsporten melankolisk eufori, kanske till och med euforisk melankoli. ”Vi kommer aldrig att dö, vi kommer att leva för evigt”, säger Thomas Stenström, som om det inte stod Svenska fotbollförbundet bakom denna order utan en techmiljardär som är en del av livslängdsrörelsen.
Jag påminns om en annan låt som förknippas med svensk bravader, Karl David af Wirsens sommarpsalm ”Rich Green Robe”. En av svensk kulturhistorias mest utskällda personer, Virsen, mannen som i slutet av 1800-talet uppnådde världsberömmelse genom att se till att Svenska Akademien fick utse nobelpristagare i litteratur, kanske är den blekögda Virsens Sommarpsalm en långt större banger än många av de moderna VM-låtarna.
Särskilt när den framförs i sin helhet, det vill säga inklusive fjärde och femte versen, som sällan sjungs eftersom de är svårsmälta. Inledningsdikten om fåglarnas kretsande prisar lyckan i den milda brisen, solskenet och glada rysningar fungerar bra, men det är svårt att kombinera slutdikten med den sorglösa sommarglädjen. Mitt i gudomlig skönhet uppenbarar sig döden och ödsligheten. Ängarna och åkrarna blir tomma och mot slutet övergår den vackra psalmen till ren dödsdyrkan. Allt kött är hö, men i paradiset kommer vi alla att transplanteras till evigt liv.
Med sina frenetiska liveframträdanden har Toström alltid påmint publiken om de papperstunna väggarna mellan olika världar.
Ja, det är just i den här glädjens tid som växlingen mellan liv och död blir lika påtaglig som kronbladens fall på en häck. ”Vissa människor plockar sina vingar/från änglarnas somme de mot”, sjunger Torström på sitt nya livealbum, ”Flytta isberget, vattna din svärmors tunga, ta ut soporna.” Titeln är en slags praktisk att-göra-lista innan man skiljs åt med den existentiella klangbotten.
Och det är precis vad döden handlar om. I själva verket borde det här albumet övertyga ännu fler än de som redan har bevarat det om att Toströms texter är några av det bästa av modern svensk poesi, särskilt när den presenteras i en så välstrukturerad och tematiskt konsekvent ordning som det nya livealbumet.
Med sina frenetiska liveframträdanden har Toström alltid påmint publiken om de papperstunna väggarna mellan olika världar. Som en modern shaman i läderrock fungerar han som länken mellan liv och död, det medvetna och omedvetna, jorden och universum. I den nya skivan matchar de olika områdena mer än någonsin.
Det här är en spännande berättelse om dödens plats mitt i livet och konsten att acceptera dess närvaro. ”Dom som Shiner” börjar med en ödets profetia om att ”början kommer att bli den sista,” och ”Solen i den vänstra” börjar med närvaron av cirkulerande änglar (?) som ”även om du inte riktigt kan se det/det är därför de är där.” Sedan finns det vägarna till himlen och döden, som svävar från en strömmande man i en strömmande man. Bermans senbarockklassiker ’Märk hur vär skugga’, och mot slutet epitafiet på en detroniserad förortsgudinna i ’Fröken Huddinge Centrum 1972’.
I centrum för att ständigt överskrida gränserna mellan liv och död står de tunga, undergångssynthesizers av ”Körkarlen” och dess uppenbara anspelningar på Selma Lagerlevs roman med samma namn, som uppstått ur författarens intresse för spiritualism och teosofi. Den skildrar hur en förhärdad människa kan uppleva nåd i dödsögonblicket, och hur, när allt verkar som mörkast, världen kan skakas i sina grundvalar och tiden kan stå stilla.
Och kanske är det den där känslan av att tiden stannar upp som gör kompositionerna på Toströms album så angelägna just nu. I DN:s podd Kära dagbok lyfte Greta Schulte nyligen fram norska Maya Lundes roman Slutartid som det senaste exemplet på en modern berättelse där tiden upphör att existera och normala kategorier inte längre existerar. Något liknande händer i Alex Schulmans och danska Solveig Barres romaner, samt i Karl Ove Knausgårds Svit Morgonstjarnan. Tidigare och framtida tider smälter samman till en svindlande nutid, och döden och framtiden upphör att existera.
Kanske speglar det en förståelig längtan efter fred
Detta mycket typiska tillstånd för tiden har kallats presentism. Med andra ord lyssnar vi inte längre på tidigare generationers erfarenheter, och vi har inte längre förmågan eller intresset att ta oss an framtiden. Kanske speglar det också en förståelig längtan efter fred, ett tillstånd där tiden står stilla och driver ut alla dagens katastrofer i en oändlig flod.
När jag hör Toström trolla fram de levandes och de dödas värld påminns jag om svenske forskaren och nobelpristagaren Arvid Karlssons idéer om evigt liv, och mer exakt vad som händer i hjärnan i dödsögonblicket. Dr Carlson, som gick bort 2018, visade att efter att hjärtat slutat slå kan aktiviteten i hjärnan öka till ett tillstånd som liknar full vakenhet under flera minuter. Detta resultat överensstämmer med många vittnesmål om så kallade nära-döden-upplevelser.
Carlson föreställde sig att detta hade att göra med själva upplevelsen av tid, som står för mycket av hjärnans arbetsförmåga, och att ökande syresvält i hjärnan gjorde att tiden först ”försvann” från medvetandet. Han trodde att om han gjorde det så skulle mänskliga problem försvinna. Fullständig frid är förknippad med oförmågan att uppleva tid, eftersom fred är frihet från oro.
Arvid Karlssons tanke var att den avlidne skulle få kontakt med evigheten
Arvid Carlsons idé var att förhöjd hjärnaktivitet i dödsögonblicket skulle kunna tolkas som att den avlidne är i kontakt med evigheten, en upplevelse som inte har någon tidsaspekt. Och vi kommer att uppleva denna evighet för alltid.
Den bländande skönheten i Carlsons spekulationer om livet efter döden överträffar allt som naturvetenskapen kan bevisa eller svara på idag. Men konsten kan göra det. Därför kan man, som Toströms Södra kors, flyga över Langstaplans grusvägar och parkeringsplatser i Stockholmsförorten Högdalen, fylld av en evig ”långsam varm el”.
”Jag går ingenstans/Berätta för mig tid och plats/Jag ska någonstans”, sjunger Torström.
En försommarpsalm för vår tid, ja, evighet.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på Wiman & Beckmans nyhetsbrev. Varje måndag väljer han och Osa Beckman ut sina favoritartiklar och ger kulturtips.
