Kalle Lind förklarar varför ’Feboyantin’ har blivit en klassiker

En sommardag, någonstans i Dalarna, gör bondflickan Monica en chockerande upptäckt. Hon hittar ett gammalt horn i en vikingagrav. När hon blåser den blir alla kvinnor intensivt sexuellt upphetsade.

Sedan är det bara att gå vidare. Eller, som Svensk Filmdatabas sammanfattar resultatet: ”Detta ökar frekvensen av sexuellt umgänge på gården där hon bor. Inte ens en missionärs fru är immun mot hornets effekter.”

Jo, Dramaten bestämde sig för att framföra ”Fäbojäntan”, vilket förstås var oväntat. ”Febojantan” var en lågbudgetfilm inspelad under en vecka i maj 1978, löst baserad på en amerikansk idé om Sveriges primitiva kultur, skriven på engelska, med dialog översatt till svenska och sedan lagt i munnen på oerfarna svenska, danska och norska skådespelare.

Många som ser detta hoppar när de får reda på vad den legendariska farkorven egentligen används till.

Och mer än det, det här är en hardcore porrfilm. Om du har hört talas om det föreställer du dig förmodligen en lite funky, kryddig genre som softcore. Många som ser detta hoppar när de får reda på vad den legendariska Fal-korven egentligen används till.

Men ”Feboyant” är också mer än din genomsnittliga preventivmedelsvåffla. För att använda ett av de mest överanvända orden i populärkulturen, det är en sekt.

I ett ”Hassan”-busssamtal från 1990-talet ringde Christian Luke till Skansen för att ordna en inspelningsplats för ”Darkran – uppföljaren till Feboyantan” och nämnde i förbigående att ”korvscenen” fanns kvar. — Det är såklart inte samma korv, men det är samma idé. Av receptionistens tonfall kan man se varför hon tolkar hela projektet som ”mycket tveksamt”.

Som de flesta verk inom porrområdet har även ”Fäbojäntan” varit omgiven av skam och rykten. Fotografen bakom verket (som krediteras i krediterna) vägrade för sitt liv att erkänna att han hade något med filmen att göra. Filmens premiär hölls i den lilla byn där den spelades in, och var så skandalös att den 40 år senare fanns med i P4-dokumentären När älvorna kom till Skatumbin (2018).

Se den här filmen och du kommer att fascineras inte bara av dess pornografiska aspekter, utan också av dess ambitiösa aspekter. ”Fäbojäntan” är cirka två timmar lång och huvuddelen av filmen består av dialog, vilket gör det tydligt att regissören vill berätta en historia. Ovanpå det gick laget hårt för att introducera nationalromantikens alla artefakter, med falkhoven, hyddor och vikingaklockor som vimlade av dragspel och midsommar.

Hornet, som verkar vara tillverkat av en vattenslang och en plasttratt, hittades av Monica i vikingahövdingen Dor Eric den skallige graven. Hon förklarar för ett besökande missionärspar att ”kvinnorna kastades i sexuell extas av ljudet av telefonen.” Även om missionärerna är skeptiska till hennes berättelse, insisterar Monica på att den är ”lika sann som vilken bibelberättelse som helst.”

Dor-Erics horn är lika effektivt idag som det var under vikingatiden, och mödrar till missionärsfruar kommer särskilt att uppleva det.

Spoiler alert: Monica har rätt. Dor-Erics horn är lika effektivt idag som det var under vikingatiden, särskilt som missionärsmammor kommer att uppleva det. Det är hon som hittar den falska korven när ingen är i närheten.

Manuset skrevs av regissören Joseph W. Sarno, med hans fru Peggy Stephens Sarno som ansvarar för kostymer, smink och manusbearbetning. De anlände till Sverige 1967. Joe Sarno gjorde en film i sitt hem i New York, med Peggy som kostymskådespelerska, i det typiska 1960-talets gränsland av avantgarde, pornografi och spekulationer.

Paret blomstrade i det då sexuellt liberala Sverige. De fick en lägenhet i Hegelsten och tillbringade där varje sommar fram till Joes död 2010.

”Fäbojäntan” var ett av en serie verk som producerades med kort varsel till låg budget under en semester i Sverige. Joe Sarno använde pseudonymen Lawrence Henning, men det var inga problem med inspelningen. Teamet hyrde en gård i dalen och bad invånarna att hålla sig borta medan de filmade. I 2018 års P4-dokumentär får Peggy frågan: ”Vade någon vad du gjorde i Skatumbin?” Hon svarade snabbt: ”Nej, det finns ingen.”

Ingmar Bergmans våldtäkts- och hämndfilm Ljungfurkaran (1960) var ett udda undantag, eftersom det gjordes väldigt få filmer i regionen. Ägaren till en biograf i Orsa kände att det kunde finnas lokalt intresse. Premiären den 23 september 1978 var fullspäckad, kanske för att folk insåg att det var en skildring av landsbygden, eller så kanske de låtsades lägga märke till det. I publiken sågs Lagers lädervästar blandas med Orsas traditionella dräkter.

Kanske var det något av en skandal i byn, men biografägarna insåg snabbt publikens framgångar och på fem kvällar kom omkring 1000 personer.

Rödande lämnade vi den lokala videobutiken, fnissande när vi slog på VHS-spelaren och blev förvånade över att se en film som var både grov porr och överraskande.

Innan jag skrev den här artikeln pratade jag med flera insiders. Alla män är födda på 1960-talet, förutom en som är född 1973. Det är naturligtvis ingen slump. De, och vi också, kom i kontakt med ”Fäbojäntan” under en videouthyrning. Vi lämnade den lokala videobutiken och rodnade, fnittrade och slog på VHS-spelaren, förvånade över att se en film som var både grov porr och överraskande.

I slutet av 1990-talet kontaktade Killing Gang-medlemmen Henrik Siffert kultfilmarna Pide Andersson och Jan Ramholt. Schifert har hört legenderna kring premiären av ”Feboyantan” och vill göra en mockumentary om händelsen som sitt nästa Killing-projekt. Anderson och Ramholt fick kontakt med den sortens filmmänniskor som filmfantaster inte tidigare varit vana vid att begära kontakt med. Så de slutar med massor av manus och bilder bakom kulisserna som ingen bad om.

När jag pratar med honom ursäktar Siffert sitt dåliga minne, men han minns att han pitchade idén för de återstående medlemmarna i Killing Gang i ett hyrt hus på Mallorca i början av 2000-talet och möttes av en ”tuff folkmassa”. Även om flickan och pojken aldrig kommer att mötas har Siffert svårt att tro att utvecklingen kommer att ingå i en långfilm, Fyra nuyänder av brunt (2004), som handlar om en arvstvist i Dalarna.

På 2010-talet publicerade manusförfattaren Viktor Eriksson också en rad berättelser om sina resor kring inspelningen av Feboyantan. Han skriver manuset, men hittills har det aldrig blivit filmatiserat som ”Angel Gull meets Boogie Nights”. Under sin forskning kommer han i kontakt med Sarnos och blir särskilt förtjust i Peggys frispråkighet.

Sarnos-mötet ledde till den mycket fascinerande dokumentären ”The Sarnos Family. A Life in Dirty Movies” från 2013. Så snart arbetet började insåg Eriksson att ”Feboyantan” var en fotnot för familjen Sarnos själva och tog det djärva beslutet att helt utesluta Dara Porno från 1978 från hans film. Han hinner i alla fall ordna en återförening mellan Sarnos och hemstadsfilmaren Thorbjörn Lindqvist, fotograf på ”Feboyantan”. Vid det mötet uppgav Lindqvist att han aldrig spelat in filmen, trots att allt tyder på motsatsen.

Dessutom har en skiva som innehåller hornen och replikerna från filmen släppts. Och naturligtvis finns det planer på att producera ”Feboyantan”-korv.

Men historien om ”Feboyantan” lever vidare. Filmfantasten Rickard Gramforth har organiserat visningar av obskyra filmer sedan början av 1990-talet och byggt upp en stor filmsamling. Genom Klubb Super 8 planerar han att släppa ”Fäbojäntan” på Blu-ray våren 2026. En nyklippt version ingår också, efter amerikansk modell av ”unfilthy filth”, en film du kan se med din mormor utan att orsaka några tafatt. Dessutom har en skiva som innehåller hornen och replikerna från filmen släppts. Och visst finns det planer på att ta fram ”Fäbojäntan”-korvar.

Paret Sarnos fortsatte sin verksamhet när de återvände till USA, men Joe var i första hand hänvisad till att producera direkt-till-video-pornografi. Totalt har han arbetat med omkring 125 välkända filmer som regissör, ​​manusförfattare och klippare, ofta med pseudonym.

Ingen blev mer förvånad än familjen Sarno när de så småningom insåg att filmen ”Feboyantan”, inspelad av en slump, hade fått kultstatus i Sverige. Peggy Stefan Sarno blev ännu mer förvånad när hon hörde nyheten om att hon skulle ta sig upp på den svenska nationalscenen. Tyvärr gick hon bort i februari vid en ålder av 87 år, så vi hade aldrig chansen att uppleva hennes tolkning av pjäsen.

När hon flyttade ut från Hegelstens lägenhet för några år sedan var Rickard Gramforth ansvarig för allt filmrelaterat i ett underjordiskt lager. Allt från manus och arbetskopior till rekvisita och kostymer från några av filmerna visades. Bland annat är förklädet som ”norrmännen” bar i ”Feboyantan” nu utlånat till Dramaten.

Det är svårt att hävda att Feboyantan är ett filmiskt mästerverk, men det är lika svårt att förhandla bort dess kulturella och historiska värde. Så om man tänker efter så är det nog inte så oväntat att ”Feboyantan” skulle gå på Dramaten, en film som inte är regisserad av en man född på 1960-talet. Detta är ett verk som har väntat på att omtolkas, dekonstrueras, dekonstrueras och förklaras för allmänheten i nästan 50 år.