Jesper Högström recenserar Niels Franks roman.

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Hur mycket makt kan en liten människa förvärva? Är du den typen av person som ständigt är i konflikt med andra och inte vill skylla dig själv för det? Är du den typen av person som ser det som en självklar rättighet att utnyttja, skada och skrämma andra och samtidigt alltid känna sig kränkt av andra?

När jag läser den danske författaren Niels Franks böcker kan jag inte låta bli att tänka på Den lille mannen i det stora vita huset, men vi pratar inte om världspolitik just nu. Huvudpersonen är en korkad person, om man kan kalla honom så, och just på grund av sin dumhet får han en fruktansvärd makt över andras liv. ”Du kan aldrig vinna mot en psykopat,” utbrister Frank vid ett tillfälle. ”Du kan döda honom med en sten eller en kniv eller en yxa eller en motorsåg, men varje gång han gör det reser han sig upp och skrattar dig upp i ansiktet. Du kan inte döda honom, för han är inuti ditt huvud.”

Det handlar helt och hållet om konkreta och faktiska rättstvister. Dessutom, till författarens chock, mördades hennes syster Erin av sin man Peter när hon äntligen försökte lämna honom efter år av känslomässig misshandel. Niels Frank är poet, men hans skildring av händelseförloppet är avsiktligt okonstnärlig, en intetsägande dagboksliknande skildring av fakta, full av små detaljer om ett dysfunktionellt familjeliv.

Det här stora dramat presenteras med alla små och därför påverkande detaljer – hur familjen går vilse på sjukhusområdet och försöker ta farväl av kroppen (”det som borde ha varit ett fromt ögonblick känns ganska ovärdigt”), hur de anhöriga är upprörda för att de inte kan bjuda in dem till begravningen på grund av covid-19-restriktioner, hur de anhöriga – hur de anhöriga är oense om musiken och Richard Händel’s chock’. Claydermans ’Ballad pour’ Adeline’ (jag tänker på ’hissmusik’ som poet).

Men det som ger den här boken dess autenticitet, dess djupare känsla av fakta, är att den inte låtsas vara opartisk eller försonande. Titeln ”Fuck you” sammanfattar inställningen till den ”grisögde” mördaren. Det är ett försök till våldsam befrielse i realtid från de mörka krafterna som härrör från högern och från stackars människor vars handlingar är det yttersta resultatet av deras behov av att kontrollera och manipulera andra.

Frank skildrar ett hat mot sin systers mördare som förföljer honom sömnlöst i månader efter händelsen, ett hat som förstärks av hans hjälplöshet, ett hat som förstärks av hans hjälplöshet och en djup känsla av existentiell orättvisa i det som hände. När det gäller maktlöshetens rättvisa kan jag nog inte riktigt förklara hur det känns, men det kanske är en del av det. ”

En annan anledning för Frank är att han anser att det danska rättssystemet är helt oförmöget att hantera denna mörka kraft. Det är som om de inte förstår att detta mord är det logiska resultatet av vad Frank kallar en ”psykisk sjukdom” och vad andra skulle kalla ett moraliskt misslyckande: att mördaren i rätten är ”hård, att han inte uttrycker någon skuld eller skam trots att han har gjort en så hemsk sak, att han är så självcentrerad och överskattar sina egna förmågor och fullkomlig sympati för sina egna förmågor och sympatier.”

Det är ett mord förberett av år av förnedring, förolämpningar, förlöjligande, dominans, förtryck och ibland rent våld.

Kanske talar han där om de problem som moderna rättssystem har när det gäller att hantera moraliska begrepp som skuld, ånger och skadestånd, och de kostnader detta medför för brottsoffer och deras anhöriga. Frank påpekade också att det i Danmark i genomsnitt sker ”ett mord på en partner i månaden”, vilket innebär att män i de flesta fall dödar kvinnor, men han tror inte att en ”sjuk manskultur” enbart är skyldig.

Vid ett tillfälle utbrast han att vi borde sluta kalla dessa brott för ”familjetragedier eller svartsjuka mord”. ”Jag kallar detta ett våldsamt mord för att betona att det är ett mord som förberetts av år av förnedring, övergrepp, förlöjligande, dominans, förtryck och i vissa fall rent våld.”

Men i grunden är alla dessa förklaringar och definitioner en del av Franks befrielseprocess från att vara oförmögen, från mörka krafter, från en psykopat som hamnat i hans huvud, och i slutändan bara en patetisk lögnaktig gestalt som försöker övertyga domaren om att det var någon annans fel att han dödade sin fru.

Frank ser honom för sista gången vid dörren till rättssalen, där han skämtar med försvarsadvokaten: ” Jag kan inte tro mina ögon. Ska han verkligen gå ut ur rättssalen och skratta?” Det här är inte den banala ondskan som Hannah Arendt menade, men den har ändå en mening. Niels Franks bok är en modig och ärlig redogörelse för att försöka överleva den.

Läs fler texter av Jesper Högström och recensioner av DN Kulturs senaste böcker