James Blake – ”Testing Times”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Ett tag försökte James Blake vara popmusikens svar på Persilja. Den brittiske singer-songwritern och producentens ljusa, svävande falsettröst har blivit alltmer kapabel att strö på vad som helst, med den brittiske singer-songwritern och producentens på många sätt en hedervärd ambition att alltid söka samarbeten i alla tänkbara sammanhang.

Med tiden började även hans roll som finhackad garnering överskugga hans roll som huvudingrediens. Skivor under hans eget namn fick sällan så mycket uppmärksamhet som hans insatser med superstjärnor som Beyoncé och artisten tidigare känd som Kanye West.

Kanske har Blake äntligen insett det ohållbara i utveckling. Hans sjunde album, Trying Times, är hans första release på hans eget skivbolag och markerar en ny start. Låtarna är mer strukturellt experimentella och oförutsägbara, utan att radikalt avvika från tidigare post-dubstep-spår.

Med fötterna stadigt planterade i tidigt 90-tals trip-hop å ena sidan, och collageliknande ballader från kollaboratören Bon Iver å andra sidan, tillåter Blake sig mer frihet. ”Days Go By” låter som Prince på ett drum’n’bass-äventyr, den optimistiska och lekfulla ”Rest of Your Life” bygger på dansmusikinfluenserna från sin underskattade föregångare, ”Robots to Heaven” och ”Death of Love”, vars prov av Leonard Cohens ”You Want It Dark” blir en liten värld av hoppfull stråle. Det finns åtminstone några trip-hop vaggvisor här också, och Blake balanserar som alltid gränsen mellan det stillsamt gudomliga och det lite pompösa och ambitiösa, även om han ofta hamnar på rätt sida.

Om någon skulle invända mot någonting, skulle James Blake frossa i glädjen att släppas ut i det öppna landskapet för ”Trying Times”, kanske en direkt triumferande återkomst. En lite tightare redigering av det stillastående, svepande stråkarrangemanget hade varit bra.

Bästa låt: ”Jag hade en dröm att hon tog min hand”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström