DLåt dig inte luras av titeln. Detta är ett övertagande. Jack and the Beanstalk förvandlades inte bara från saga till panto till musikal, utan Jack förpassades till en andra skylt. För att vara exakt borde denna ”nya moo logical” av Jonathan O’Neill och Isaac Savage heta Caroline and the Beanstalk. Caroline är namnet på Highland-kon som antogs i Jacks familj och är den enda mjölkkällan för Glen & Shelleys glassmärke.
Spelad av den rödhåriga, stoiska och briljanta Susie McAdam, behandlas hon som en jämlik tills hennes företag misslyckas. Och allt som krävs är några magiska bönor för att få henne till Happy Smiles petting zoo. När de försöker utarbeta en flyktplan med hönsen, lamorna och grisarna, blir de hackade av osynliga barn. Efter att ha spelat några Wallace och Gromit-liknande spratt, återvänder hon hem och är redo att lösa egensinniga Jack (Ronan O’Hara) och hans besvärliga bönstjälk.
Stephen Whitsons produktion genomförs med stor fanfar av en 10 personer stark skådespelare (plus Brian Cox gigantiska röst), men tyngdpunktsförändringen offrar fabelns typiska charm.
Borta är underverket i ett magiskt land, rädslan för att vara barn i en vuxenvärld och känslan av Davids och Goliats kamp mellan gott och ont. Istället är det ett trist drama om en målmedveten ko, förstörd av Jacks mammas cyniska attityd, Sherry (Laura Lovemore).
Berättelserna slingrar sig bort från deras egna sinnen och förlitar sig på utlärande dialog för att beskriva lärdomarna. Det kan inte hjälpa att det är många låtar som bara fördröjer handlingen.
Ändå skapar dessa låtar, en samling Americana-influenser från Broadway till vaudeville till rap, showbiz-illusionen att något större står på spel. McAdams powerballad ”Adderly Alone” är ett bra exempel på detta, liksom nyckelbytet. Vibrerande på ytan, med skarp koreografi av Lisa Darnell och underbara harmonier från Savages musikaliska regi, men känslorna är ovanför molnen.
