I Molières klassiska pjäs Tartuffe möter vi en man som utger sig för att vara mycket from och moraliskt överlägsen. Han talar om Gud, dygd och renhet. Orgon, ägaren till huset, är besatt. Han ser i Tartuffe en ljusfigur, en guide i en mörk värld. Men publiken ser det som Orgone vägrar se. Tartuffe använder tro som en mask. Maktbegär och manipulation gömmer sig bakom fromhet. Och medan Orgon försvarar honom med ökande glöd, fortsätter bedragaren att stärka sin position.
När jag tänker på hur Sverige pratar om barns rättigheter kan jag inte låta bli att tänka på den pjäsen. Sverige använder barns rättigheter på samma sätt som Tartuffe använder sin gudomlighet. Det låter vackert för allmänheten och omvärlden, och fungerar samtidigt som en moralisk mantel som ger legitimitet och makt.
Externt framstår Sverige som huvudvårdnadshavare för sina barn. Våra politiker och vår nation talar med samma moraliska övertygelse som Tartuffe talade om Gud. I denna retorik blir barns rättigheter Tartuffes motsvarighet till gudomlighet, ord som inger förtroende, lugnar samvetet och skapar en bild av moralisk överlägsenhet.
De citerar stolt konventionen om barnets rättigheter, vårt lands reformhistoria och vårt internationella rykte. De pratar om barns rätt till säkerhet, delaktighet och skydd. Bilden är klar och ljus. Men om vi är ärliga, samtidigt som staten spelar rollen som Tartuffe och talar med from övertygelse om barns rättigheter, så är det svenska folket som är orgon, vi som vill tro, vi som försvarar våra godhetsberättelser.
Men det finns en annan verklighet bakom den här historien. Detta är verkligheten som Orgone i pjäsen vägrar se även om den ligger precis framför henne. Bakom denna bild finns faktiskt vad vi vågar kalla den vid dess rätta namn: ett system som har utvecklats till en utbredd barnindustri.
Inom Statens läroanstaltskommission (SiS) hålls barn och unga i en låst miljö i statens regi. Officiellt är dess syfte vård och skydd. I praktiken har detta system utvecklats till en omfattande institutionell struktur där beläggning, budgetbegränsningar och organisatorisk överlevnad är de styrande faktorerna. När staten är både klient, verkställare och granskare av sin egen tvångsvård skapar den en miljö där kritik sannolikt uppfattas som oärlig, en sluten krets.
Jag har själv arbetat inom denna struktur. Trots att de blivit utlovade säkerhet har jag sett flickor möta isolering, våld och en vardag där hoppet gradvis försvinner. Jag har sett hur deras utseende förändras – från en trotsig livsvilja till tom resignation. Hur brev hem skrivs och rivs. Natten är fylld av skrik som ingen utanför murarna kan höra.
Jag har sett hur varningssignalerna bleknar och hur berättelsen om ”barnets bästa” blir en sköld mot obekväma frågor. Precis som Tartuffe gömde sitt agerande bakom fromma ord, döljs systemets brister bakom retoriken om barns rättigheter, en ytlig betraktelse som gör det svårt för Orgon, svenska folket, att se vad som egentligen pågår bakom låsta dörrar.
Här fungerar barns rättigheter som Tartuffes heliga språk. Det är något som sällan ifrågasätts eftersom det låter okränkbart, även om verkligheten bakom orden är en annan. Bakom dessa ord finns tjejer som har tappat tillit, framtidstro och ibland även viljan att leva, mer än bara frihet.
Samtidigt stärks Sveriges officiella bild som ett utvecklat land för barn genom ett omfattande nätverk av barnorganisationer, stiftelser och initiativ, varav många har stark symbolisk legitimitet och ibland även kungligt stöd. De samlar in pengar, ger bort priser och talar om barns rättigheter på konferenser och galor. Vackert, charmigt och lätt att applådera.
Det är också en bild som gör det lättare att tro att allt fungerar, att systemet i grunden är bra och att de larm man hör bara är undantaget. Men frågan måste ställas: förstår de helheten? Eller hjälper de, medvetet eller inte, till att upprätthålla ett narrativ som gör det svårt för Orgon att se igenom Tartuffe och granska vad som händer bakom stängda dörrar?
Det här är en fråga om hur ett land kan bygga ett internationellt varumärke kring barns rättigheter, samtidigt som det låter sina medborgare förbli orgoner, övertygade om fromhet och omedvetna om vad som ligger bakom masken.
Liksom i Molières pjäs är det inte orden som avslöjar Tartuffe, utan resultatet av hans handlingar. På samma sätt måste vi våga utvärdera retorik om barns rättigheter utifrån hur barn faktiskt lever i statens skydd.
Om Sverige verkligen vill kalla sig ett land som kämpar för barns rättigheter måste det göra det som Orgone i slutändan tvingas göra. Sluta älska din egen godhet. Göm dig inte bakom festliga tal och symboler. Sluta använda barns rättigheter som en moralisk sköld. Och låt oss ta en titt på vad som egentligen händer bakom stängda dörrar, där staten genom SiS utövar makt i barns namn.
Detta är inte bara ett problem för politiker, stater och myndigheter. Det är en fråga för oss. För vi är Orgone när vi väljer att lita blint på Tartuffe. Det är vi som hyllar retorik utan att kräva insyn. Vi är de som värdesätter symboler mer än våra barns vittnesbörd.
Att ta bort fromhetsmasken kräver mer än självkritik. Det krävs mod att kräva en oberoende granskning. Kräver transparens. Stå bakom folket som slår larm. Vi kräver ersättning för de tjejer vi har svikit. Handlingar säger mer än ord. Och så länge vi nöjer oss med vackra sagor får våra barn betala priset. Problemet är inte vad landet säger. Frågan är vad vi människor kommer att acceptera.
Om Sverige menar barns rättigheter på allvar kan inte barn fortsätta vara en del av fasaden. Om vi ska ta barns rättigheter på allvar måste vi i grunden förändra de system som sviker barn.
Tvångsvård av staten i dess nuvarande institutionsform bör avskaffas. Barn som tas in på LVU är i första hand de i kris med trauma, neuropsykiatriska svårigheter, självskadeproblem eller svår psykisk ohälsa. De behöver kvalificerad sjukvård, inte en fast institutionell logik.
Ansvaret för behandlingsinsatser bör därför föras över till regioner där barn- och ungdomspsykiatrin redan har det medicinska uppdraget och den kliniska kapaciteten. Vården ska ges inom ramen för hälso- och sjukvårdslagstiftningens krav på patientsäkerhet, journalföring, extern tillsyn och medicinsk etik snarare än inom en sluten organisationskultur.
Att kräva att barn i kris ska få vård inom hälso- och sjukvården är inte radikalt. Det är radikalt att fortsätta låtsas att låsta anläggningar är detsamma som behandling. Barns röster måste väga tyngre än nationens självbild.
För först när vi slutar lyssna på barnen kan Tartuffe säga barnens namn utan avbrott.
Mer information om avsändaren: Vem är avsändaren och hur skriver man ett svar?
Övrigt inlämnat av: dn.se/insandare
