Detta är ett inlägg för Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Jag kom till Sverige från Helsingfors 1966 med min mamma och två bröder. Jag var sex år då. Svenska har alltid varit mitt modersmål, men jag beklagar att jag inte behöll några kunskaper i finska. En lärare berättade mycket vänligt för mig att i en skola med elever av olika nationaliteter, ”Forskning visar att flerspråkiga talare har en fördel i lärande.” Tanken här var att stärka individen.
Det som händer i Sverige just nu är overkligt. Det är inte längre viktigt att försvara individen och invandrare omnämns ofta som en grupp, som om de klonats från en gemensam gen. När Tidoavtalet presenterades i oktober 2022 var dess implikationer en otänkbar tolkning, men vi har gradvis gått in i en ny normal.
Arbetande, vårdande vuxna med barn födda i Sverige måste utvisas eftersom deras inkomst är något för låg och det saknar betydelse om övriga familjemedlemmar har inkomster över de fastställda gränserna. Lika svårt att förstå är borttagandet av en bestämmelse i lagen som innebär att individer som är 18 år riskerar att utvisas.
Invandringsminister Johan Forssell (M) försvarade detta i SVT-debatten på Aktuert och sa: ”Någon gång i livet blir man vuxen.” Jag hörde det om och om igen. Hur kunde någon säga en så okänslig mening? De har inte avslutat sin utbildning, de har inget betalande jobb, de bor i ett helt nytt land och de reser med kort varsel.
Men det finns hopp. Det finns fortfarande politiska partier och förtroendevalda med empati och förståelse som med stor energi argumenterar mot denna fullständiga absurditet. tack så mycket!
Mer information om avsändaren: Vem är avsändaren och hur skriver man ett svar?
Övrigt inlämnat av: dn.se/insandare
