tredje världskriget?
Hur känns det? Hur är det med lukten och smaken?
Kanske som idag. ”Solen skiner, varm och vacker. Jorden skulle kunna vara en trevlig plats att leva på”, skrev Astrid Lindgren, en 32-årig hemmafru, i sin dagbok den 3 september 1939. Hon och alla andra hade för länge sedan förstått att fientligheterna mellan Tyskland och Polen skulle leda till omfattande katastrofer för mänskligheten som skulle gå till historien som andra världskriget. – Folk ser ungefär likadana ut som vanligt, bara lite mörkare, säger Lindgren.
Ja, vissa kanske undrar om vi lever i tredje världskrigets förebud. Den regelbaserade världsordningen har kollapsat och arroganta världsledare löper amok. Konfliktzoner i Ukraina, Mellanöstern, Afrika och Latinamerika. I bakgrunden pågår en kamp om världsherravälde mellan de två supermakterna. Händelser som var otänkbara för bara några år sedan ses idag som mer eller mindre naturfenomen.
Människor som lever mitt i en katastrof har alltid den grundläggande mänskliga förtroendet för att saker och ting inte kommer att bli så illa.
En av de stora styrkorna i Astrid Lindgrens dagbok från 1939 till 1945 är att den skildrar det försåtliga i denna process och löser upp illusionen om att det finns en vändpunkt i tiden, när vi plötsligt inser att vi har gått in i ett nytt historiskt skede. Det förklarar historikern Henrik Berggren bra i sin trilogi av böcker om Sverige under andra världskriget, Landet utanför. Det handlar om hur vardagen fortgår, biosalongen är fullsatt, en dansorkester spelar och en kvinna och en man blir kära och får barn. Människor som lever i katastrofala tider har alltid den grundläggande mänskliga förtroendet för att saker och ting inte kommer att bli så illa.
Den 30 november 1939, efter beskedet att Sovjetunionen hade anfallit Finland, skrev Astrid Lindgren: ”På morgonen kom en springpojke och berättade den fruktansvärda nyheten. Ingen förväntade sig trots allt att den skulle gå i uppfyllelse.” Länge håller Lindgren och omgivningen fast vid hoppet om att händelser i omvärlden är isolerade fenomen och att allt snart ska återgå till det normala. De håller envist fast vid förhoppningar om fred och säger att de inte kan tro att något sådant kan hända på 1900-talet.
Kanske är det den här lilla gummans attityd som gör Astrid Lindgren så grinig.
Trettio år senare är Astrid Lindgren inte längre en oansenlig hemmafru i Stockholms Vasastan, utan en av de mest inflytelserika intellektuella i efterkrigstidens Sverige. För nästan exakt 50 år sedan, den 10 mars 1976, skrev hon en berömd artikel om Pompellipossa i tidskriften Monismanien. Artikeln är en mörk historia om Sveriges marginalskatt som enligt många kom att påverka valrörelsen senare samma år. I veckan återpublicerade flera tidningar det klassiska fotot av DN-fotograf Sven-Erik Sjöberg av finansminister Gunnar Strön som läser Expressens kultursida i riksdagens kammare. Vi ser hur frustration får Strängs redan starka hals att svälla i realtid.
Det fanns dock en förhistoria. I sitt senaste nummer rapporterade tidningen Vi att Lindgren redan innan denna artikel publicerades hade som ”lojal socialdemokrat” skrivit till Streng och klagat på orättvisa marginalskatter på egenföretagare. I sitt brev hävdar Lindgren att han är villig att betala högre skatt, men att det även då kan finnas gränser.
Gunnar Sträng svarade att han är medveten om problemet och tänker hitta en lösning. Men han gör också ett ödesdigert tillägg. ”Vänliga och broderliga råd, kära Astrid. Låt oss lugna oss en stund och vänta på resultatet av mina besvär. Tänk på hur konstigt det vanligtvis var för Emil y Lennebergas pappa. Han hade svårt att kontrollera sitt humör.”
Kanske är det den här lilla gummans attityd som kränker Astrid Lindgren.
Hennes kamp med kofot i hand kommer att serialiseras i svenska medier. I artiklarna står ofta feta stringtrosor och karikatyrer av den moderliga Pippi Långstrump som kastar den feta finansministern i luften eller slår hål i magen med en penna.
Pompellipossa är inte heller en isolerad händelse. I januari firade transporttjänstemannen Hans ”Hoffa” Eriksson nyår på Kanarieöarna trots en bojkott av det franskkontrollerade Spanien, och fotograferades slående med en utbuktande mage och en fet cigarr. Samma månad greps Ingmar Bergman av polisen misstänkt för skattebrott under repetition för Dramaten. Även kända regissörer har använt Expressens kultursida för att meddela sin utvisning ur den förtryckande socialdemokratiska staten. Denna bild fixeras av socialdemokratin som ett allsmäktigt tyranni styrt av ett godtyckligt betongstaket. I september 1976 förlorade partiet makten för första gången på 44 år.
Ändå var det inte i första hand Pompellipossa och Baar som Astrid Lindgren visade hur motståndsandan är föredömlig i modern tid.
Astrid Lindgrens roll i den politiska historien kring valet 1976 belyser den intellektuelles plats i allmänhetens ögon då och nu. Victor Malm, kulturchef på Expressen, pessimistiskt reflekterande över Pompellipossa-incidenten, menar att författarna inte längre är en del av debatten och att deras plats har ersatts av måsar som springer omkring på YouTube. Denna situation är delvis korrekt, men också ofullständig. I vintras skrev till exempel författaren Niklas Rodström en artikel i DN om det folkliga motståndet mot orättvisa utvisningar som nu, åtminstone tillfälligt, ändrar regeringens politik. De senaste åren har författare som Jonas Gardel, Kerstin Ekman och Jonas Hassen Kemiri tagit på sig rollen som offentliga intellektuella och menar att det skrivna ordet i sig är en kraft för social förändring.
Ändå handlade Astrid Lindgrens föredömliga moderna motstånd inte i första hand om Pompellipossa och Baal. Genom sin krigsdagbok skildrar hon hur en nation kan bära ansvar gentemot världen som ett vittne. Hon agerar utan någon aning om att hennes författarskap kommer att förändra världen, men hon är fast besluten att inte låta världen förändra henne. Victor Klemperer, en tysk-judisk litteraturprofessor, gjorde något liknande i sin dagbok från 1933 till 1945, ”To the End I Want to Witness”, där han beskrev hur nazismen i Tyskland växte från en ”tillfällig sjukdomskänsla” till ett nytt världskrig.
Vissa människor kanske vill parafrasera Einsteins ord. ”Vi vet inte vilken typ av vapen tredje världskriget kommer att utkämpas med, men fjärde världskriget kommer att utkämpas med kofötter.”
Astrid Lindgren skrev i slutet av 1945: ”Vad kommer att hända i framtiden med atombomben? Kommer den att inleda en helt ny epok i människans existens?” ”Fred är inte säker. Atombomben kastar en skugga över fred.”
Vi lever fortfarande i skuggan av denna strid, med rädslan för kärnkraftskatastrof, den yttersta gränsen för överlevnad, etsad in i vårt kollektiva medvetande. Och det kanske mest skrämmande med militariseringen av våra sinnen de senaste åren är att debatten om kärnvapen alltmer har fått en vilseledande normalitet.
”I dag har Europa redan kärnvapen, så det kan bomba och krossa Ryssland”, säger Magdalena Andersson, ledare för det socialdemokratiska partiet, som om hon vore en cowboy eller en indier. Men i atomenergitiden finns det inget som heter att spela krig. Mysteriet med kärnklyvning involverar uråldriga krafter bortom kontroll av till och med de förnuftiga ledarna i världens mest högteknologiska samhällen. På bara några timmar kan människor förstöra allt liv på jorden. Rädsla för kärnvapen handlar därför inte om pacifism eller blåögd idealism, utan om hård realism. Vissa människor kanske vill parafrasera Einsteins ord. Vi vet inte vilken typ av vapen tredje världskriget kommer att utkämpas med, men fjärde världskriget kommer att utkämpas med kofötter.
Idag vet vi lika lite om framtida historieskrivning som Astrid Lindgren visste 1939. Ändå är det lätt att instämma i följande analys som hon gjorde den 1 september samma år, då hon ännu inte förstod att det vi idag kallar andra världskriget hade börjat.
”Gud hjälpe vår galna planet.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på Wiman & Beckmans nyhetsbrev. Varje måndag väljer han och Osa Beckman ut sina favoritartiklar och ger kulturtips.
