”In the House of Memories” av Yael van der Woden

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Nederländerna 1961. Bröderna Isabelle, Hendrik och Louis träffas på en restaurang med Louis senaste flickvänner. Den slarviga blondinen Eva beter sig som ett vapen och skämmer bort sig själv genom att spilla, och Isabel och Hendrik försöker inte ens vara snälla mot henne. De vet att det är ovanligt att se Louis flickvän mer än en gång.

Men efter det tar Louis Eva till huset där syskonen tillbringade sin barndom, och där Isabelle, en hetero kvinna, bodde ensam efter sin mammas död, och lämnar henne där. För Isabel var det här företaget ganska ogästvänligt. Hon behandlade alla som kom till hennes hus med stor misstänksamhet och blev snart övertygad om att Eva stal från henne.

Isabelle är väldigt noga med sin mammas ägodelar, särskilt porslinstallriken med kaninen på, och låter ingen annan röra den. Men Hendrick påpekar att keramik redan fanns i huset när han flyttade in under kriget. Förresten, är inte ditt hus redan fullt av grejer?

Och snart börjar Evas närvaro förvirra Isabel på nya sätt.

Yael van der Wodens debutroman vann Women’s Fiction Prize och nominerades till Booker Prize. Den fick mycket beröm av kritiker. Det är inte konstigt att många i Sverige också skulle gilla den här boken. Den här romanen är en ganska klassisk historisk roman, förutom att kärlekshistorien som kretsar kring den är en lesbisk.

Men jag tror inte att ett litet mått av skärpa räcker för att få den här romanen att sticka ut i ett hav av liknande efterkrigsskildringar. Detta är kruxet för mig. Jag har läst The House of Memories religiöst, men jag kan inte få någon entusiasm för det. Den här handlingen speglar Isabels tristess och tyvärr når den igenom till mig också. Isabels gnällande personlighet är inte heller särskilt tilltalande att umgås med. Och sedan, två tredjedelar av vägen genom romanen, bjuds vi in ​​till en betydelsefull utveckling, en som är just den sortens utveckling som, efter att ha läst första kapitlet, kan förstås utan större ansträngning.

Mot slutet, när Isabel också inser vem Eva egentligen är, kommer romanen äntligen till hjärtat av efterkrigstidens kollektiva skuld och självförvållad minnesförlust. Detta är en kritik av ett samhälle som valde att blunda, inte ansträngde sig för att ge upprättelse åt offren för Förintelsen, och som faktiskt fortsatte att begå nya typer av övergrepp långt efter att de överlevande återvänt till Nederländerna. ”Är inte det intressant?” säger Eva till Isabel. ”Ingen vet någonting i det här landet. Ingen vet var folk bor, vem som gjorde vad, vem åkte vart. Allt är ett mysterium.”

Det här är ett viktigt ämne, men vägen dit är alldeles för lång och platt. I minnenas hus är en perfekt historisk roman på pappret, men den saknar det viktigaste: livets gnistra.

Läs fler texter av Johanna Käck och recensioner av DN Kulturs senaste böcker