tårpil
Yeta Lehon i Stockholm.
Weeping Willow har ett storslaget, internationellt sound. För att vara ärlig så är jag förmodligen mer amerikansk än något annat. Hela soundet är modellerat efter repertoaren av låtar av Roy Orbison och Elvis Presley, som blev berömmelse som coverband i mitten av 1990-talet.
Men 30 år senare, att de står här i en fullsatt Yeta Rejon mitt under en stor vårturné beror nog på att de är ett roligt countryband.
Trots att de aldrig blev en jättehit, blev de en häftklammer i svenskt musikliv, ett band som kunde fylla konserthus i medelstora städer och till och med fylla Mosebacke Terrassen under några dagar på sensommaren. De arbetade på 13 album och kunde åldras med värdighet och försörja sig på sitt arbete.
Särskilt åldrandet är ett återkommande tema i sångaren Magnus Karlssons tankeväckande samtal mellan låtarna. Den andra är Catalina Parish, bandets hemstad och början. De bildades på Kvarnen, en restaurang bokstavligen runt hörnet.
På sätt och vis har katalogen också en tidlös karaktär eftersom den redan är en gammal modell. De vinglade dock lite och försökte spela rock och pop, men tyvärr är inte heller denna konsert helt i kontroll. Hela syftet borde vara att ge plats åt Magnus Karlssons röst. Utan att förringa betydelsen av bandmedlemmarna, musikerna och låtarna är han mannen bakom Weeping Willow.
Innan de går upp på scenen spelar de Frank Sinatra över högtalarna. Det krävs mod eftersom det öppnar upp mer utrymme för jämförelse. Men Carlson klarar det. Han har perfekt tonhöjd, bra timing och en röst som förmedlar känslor. Men allt är inte sant.
På scenen finns de återstående fyra medlemmarna, plus en keyboardspelare, basist och två blåsinstrumentspelare. Här hittar du resurser som kan användas på en mängd olika sätt. De låter bra och svängiga när de spelar countrysoul, och kan liva upp ballader, men de kan också röra till rockigare låtar på Carlsons bekostnad.
De trassliga låtarna från senaste skivan fungerar riktigt bra. Texterna är mörka men uppriktiga. De gamla pastischerna på första skivan har fått sitt eget liv med tiden, och de mer blygsamma pastischerna är bäst. Det är bara för att det finns mer utrymme för sången. Det kunde ha varit linjen, och jag tror att det hade varit bättre.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Poe Tidholm
