Det är nog uppenbart för de flesta att världssituationen genomgår en period av stora förändringar. Senast vi såg något av liknande omfattning var i samband med Sovjetunionens kollaps för 35 år sedan.
För att förstå världen vi är på väg in i måste vi inse att vissa av våra tidigare antaganden inte längre gäller. Även om mycket fortfarande är höljt i dimma, är vissa drag av den framväxande internationella ordningen tydliga. Det betyder att vi måste anamma fyra geopolitiska paradigmskiften.
1. Från optimism för fred till en värld i ständig konflikt
Även om eran efter kalla kriget förvisso präglades av brutala krig i Mellanöstern, västra Balkan, Afrika etc, har vi länge trott att konflikterna inte fördes direkt eller indirekt mellan stormakter, inte påverkade Sveriges säkerhet och inte handlade om territoriell erövring i klassisk mening. Tyvärr visade det sig vara fel.
För ungefär 10 år sedan eskalerade konflikten mellan stormakterna i USA, Kina och Ryssland igen. Samtidigt kom den klassiska imperialismen tillbaka. Detta syns särskilt i Rysslands krig mot Ukraina, men också i USA:s försök att utöka sitt territorium, bland annat genom hot mot Grönland.
Både USA och Kina har begränsad tillgång till värdekedjor där de har fördelar, såsom mikrochips för USA och mineraler i Kinas fall.
Dagens konflikter är också relaterade till riskerna för ömsesidigt beroende som följer med globaliseringen. Tidigare sågs sådana beroenden som fredsbevarande styrkor. Det står nu klart att stater i allt högre grad använder dem för att påtvinga andra sin vilja. USA använder tillgången till sin egen marknad, inklusive strafftullar, som ett påtryckningsmedel i alla typer av tvister. Både USA och Kina begränsar tillgången till värdekedjor där de har en fördel, såsom mikrochips i fallet med USA och mineraler i fallet med Kina.
2. Från tro på demokratins seger till en ny ideologisk konflikt
En våg av demokratisering svepte genom södra Europa, Latinamerika och Östasien på 1970- och 1980-talen och tog ny fart i och med Sovjetunionens kollaps och demokratiseringen av Centraleuropa på 1990-talet.
Däremot har vindens riktning ändrats. Det handlar dels om att demokratiseringen har avstannat i länder som tidigare rörde sig i positiv riktning, dels om nedgången av länder som vi länge har ansett som stabila demokratier.
Forskning visar att demokratiska system i grunden är mer motståndskraftiga än auktoritära
Demokratimotståndare arbetar nu aktivt för att undergräva demokratin. Resultaten är synliga i organisationer som FN, där Kina och dess auktoritära allierade försöker driva på respekten för individuella rättigheter från multilateralt samarbete.
Trots den negativa utvecklingen finns det skäl att vara säker. Forskning visar att demokratiska system i grunden är mer motståndskraftiga än auktoritära. Det som krävs av demokrater är därför inte fatalism utan kampvilja.
3. Från ett europeiskt fokus till ett globalt perspektiv
Europeiska länder dominerade världen i hundratals år, men deras makt minskade i takt med att modernisering och avkolonisering skapade nya möjligheter för andra länder. Andra världskriget var en vändpunkt då Europa gick från att vara en stormakt i sin egen rätt till att i första hand fungera som en teater för konflikt mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Idag är Europa varken en stor aktör eller en stor konkurrensarena.
Vi européer måste inse att vi inte längre står i händelsernas centrum. Det som är viktigt för oss behöver inte nödvändigtvis vara viktigt för andra, vilket framgår av den extremt begränsade inblandningen i Ukrainakriget i stora delar av världen.
Vi européer måste inse att vi inte längre är händelsernas centrum
Samtidigt måste vi ägna större uppmärksamhet åt världen utanför västvärlden. Ta till exempel svensk medias grundliga bevakning av Storbritannien. I motsats till Indiens likgiltighet överväger den senares framtida betydelse vida den förra. När vi fortsätter på den här vägen blir vår världsbild allt mer ur takt med hur världen faktiskt fungerar.
4. Från en enad västvärld till ett Europa som måste stå på egna ben
Efter det kalla kriget stärktes och utökades gemenskapen mellan Europa och Amerika. För Sverige var det en lång, vindlande och hett omdebatterad process att bygga upp en västerländsk identitet som slutligen kulminerade i medlemskapet i Nato.
Men de två banden som höll ihop förhållandet är nu brutna.
● För det första har Europas geopolitiska värde minskat för USA, vilket ger det en fördel gentemot Asien. Mer än hälften av världens ekonomiska tillväxt sker i Asien, inklusive USA:s främsta rival, Kina. Det är därför USA vill koncentrera sina resurser till Asien. Det här är inget nytt. USA har aviserat denna omprioritering under lång tid och allt mer högljutt. Men fram till nyligen tog Europa inte denna fråga på allvar och gjorde därför inte de nödvändiga investeringarna.
● För det andra har transatlantiska värdebaserade samhällen avslappnats. USA är fortfarande en demokrati, men den leds av en auktoritär president. MAGA-rörelsen har tagit över det republikanska partiet och i dess aggressiva kulturkrig ses EU som en motståndare, liksom inhemska liberaler.
Transatlantiska värdebaserade samhällen lossnar. USA är fortfarande en demokrati, men den leds av en auktoritär president.
Nato finns fortfarande, och amerikanska eliter och en stor del av allmänheten fortsätter att stödja ett närmare partnerskap med Europa. Men säkerhet kan inte baseras på att amerikanska väljare röstar för vår fördel vart fjärde år.
Avslutningsvis kan vi diskutera vad dessa fyra nya paradigm bör tillföra ur ett praktiskt politiskt perspektiv. Men hur som helst, en sak är klar för mig. Det betyder att utan ett starkare och mer sammanhållet EU blir det mycket svårt för Sverige att möta denna utmaning.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Forskarna Trita Parsi och Frieda Stranne: ”Framtiden är skriven i Kanada – så vi kan ta makten i egna händer.”
Martin Junge, IFN: ”Detta är en ny värld – Europa måste anpassa sig för krig”
Lars-Johan Aughe, professor i förhandling och medling: ”Trump vill ha dramatik – kanske till och med mer än han vill ha Grönland.”
