En 113 år gammal isjakt satte häromdagen ut på Riddalfjorden. Fartyget bar minnen från gamla vargvintrar, precis som flanörerna slentrianmässigt postade Instagrams från den frusna vattenspegeln framför Stockholms stadshus.
Jag kom ihåg lilla Doug Beskow. En söndag i mars 1922 gick han och hans bror ut på isen nedanför Villa Eckerliden i Djersholm. Han har otur. En 40-årig ingenjör och ordförande för den lokala isjaktsklubben, iklädd en vargskinnsrock, kom från Stra Vartan. För sent ser han Doug, som träffades av en isjägares blad och slog huvudet på isen, dö.
Tragedin sträcker sig särskilt till Dougs föräldrar. Annika Persson berättar historien om hur hon klarar sin sons död i sin utmärkta bok Elsa och Nathanael Beskow – En kärlekshistoria, och detta tema återupptas i den nya Elsa Beskow-utställningen ”Förtrollad vardag” på Stockholms Schielska Galleriet. ”Man kan aldrig återhämta sig från ett barns död”, skriver Annika Persson. På ett konstnärligt plan ger denna olycka bakgrunden till den skrämmande melankoliska atmosfären i ”Resan till landet Rengesen” som den sörjande modern påstår sig ha skapat i ”närvaro” av sin döda son.
I 1914 års Blomsterfesten i täppan störs storslagna blommor av uppröjda ogräs, en brutal analys av dåtidens klassamhälle.
Samtidigt interagerar Elsa Beskows visuella värld ständigt med hennes tid. Den till synes idylliska Blomsterfesten i Teppan från 1914, där vackra blommor störs av uppryckta ogräs, är en brutal analys av tidens klassamhälle. I den farliga färgprakten återspeglas radikalismen i den iver efter social förbättring som präglade Elsa och Nathanael Beskows livsverk.
Idag växer deras era, det moderna genombrottet, fram som Rengesen, ett unikt land för att återta drömmar. Framtidstron låg som ljusrök på is. Socialdemokrater och liberaler anslöt sig till optimismen om universell utveckling på individnivå. Föreläsningar, arbetarföreningar, studiecirklar och folkbibliotek växte fram. Med tiden inkluderade den koalition som bildades konservativa krafter. Övertygelsen att människans öde är att stiga mot ljuset har blivit ett överenskommet faktum.
I denna tidsanda är Elsa och Nathanael Beskow centrala gestalter, inspirerade av att det måste gå att skapa en bättre värld. Elsa Beskov gav ut Hatstugan 1930, bara några år efter Per Albin Hansons berömda tal om privata hus. Därmed fick de olydiga barnen i boken både ett praktiskt hus, styrt av sin nya adoptivfars trygga patriarkala hand, och en modern sommarstuga. Föråldrade, ohälsosamma och orimliga kommer att elimineras med hjälp av både folkbildning och socialvård. Idén med Beskovs var att ett gott samhälle inte skapas bara genom att följa den nationella regeringens resolutioner och beslut, utan måste växa varje dag inom folket.
Bland annat dyker en grupp unga män ”uppenbarligen ligister” upp i läsesalen, kastar tallrikar från vaser, slåss och kastar godis på varandra.
1912, samma år som ABF började samla arbetare för utbildning och läsning, slog Nathanael Beskow upp dörrarna till Birkagården i Stockholm. Detta sociala arbetscenter inspirerades av British Settlement-rörelsen, som syftade till gemenskap bland människor över gränser i alla åldrar, yrken och åsikter.
Annika Parson berättar i sin bok om hur bland annat områdets mindre bemedlade unga hittade dit. Bland annat dyker en grupp unga män ”uppenbarligen ligister” upp i läsesalen, kastar tallrikar från vaser, slåss och kastar godis på varandra. Personalen kom på idén att öka barns intresse för sport och återställa energi genom träning. Därför kan de parallellt med läsövningar hålla på med gymnastik och lyssna på föreläsningar om äventyr och idrottsprestationer. Senare inrättades en folkhögskolekurs för arbetslösa säsongsarbetare och denna verksamhet utvecklades till Birkagårdens folkhögskola i Marholmen, en förort till Stockholm.
Tidernas lösning är samspelet mellan plikt och frihet. Det är lite mjuk moral som genomsyrar Elsa Beskovs böcker, från den hårda retoriken om klasskampen i ”Fest i blomsterträdgården” till de skoningslösa idéerna om straff för barn i ”Hatsgan” (smaka först riset, smaka sedan på honungskakan).
Familjen Beskovs världsbild har dock alltid byggt på en tro på människan och möjligheten för henne att växa och bli upplyst inifrån. Nathanael Beskow trodde på varje individs förmåga att utveckla de egenskaper som är nödvändiga för medborgerligt liv: autonomi, uppriktighet, solidaritet, ansvar och medkänsla.
Många människor förknippar sin tid med vår tid. Vi erkänner krigets galenskap och förtvivlan över hur det som människor har byggt och skapat kan användas för att döda och förstöra. Under första världskriget led Nathanael Beskow när han såg hur band mellan människor, utbyte av vetenskapliga upptäckter, religiösa uttryck, konst och handelsvaror slets isär. Under andra världskriget var Birkagarden värd för judiska flyktingar från Tyskland, inklusive sådana kända personer som konstnären Lotte Laserstein och den blivande läkaren Jerzy Einhorn. Som ett resultat av hennes medborgerliga tapperhet blev skolans rektor, Gillis Hammer, en av de första på listan över fiender att eliminera när nazisterna tog makten.
I dagens brutala politiska klimat kan hängivna humanister som Elsa och Nathanael Beskov förståeligt nog se väldigt patetiska ut. Det är just därför de är exemplariska. Deras vision om att belysa mänskligheten inifrån är diametralt motsatt dagens politiska praxis, särskilt inom folkbildningsområdet. Idag drömmer många i regeringskretsar om precis motsatsen, bland annat idédokumentet Tido 2.0, där företrädare för tankesmedjorna Timbro och Oikos skissar på sin vision för nästa uppdrag. I detta ingår ett tydligt förslag om att avveckla allt statligt stöd till folkbildningen i Sverige.
En sådan politik är inte bara helt osvensk och historielös, utan också raka motsatsen till vad samhället behöver mest idag. Snarare, vad vår tid kräver är en ny Nathanael Beskov, inspirerad av idén om att skapa nya institutioner där människor växer tillsammans. Detta borde vara lika politiskt okontroversiellt som att bekämpa hjärt-kärlsjukdomar eller undvika gifter i dricksvattnet.
I synnerhet måste vi skingra illusionen om att offentliga universitet och forskningssällskap är ett slags kuddrum fyllt med parasitära sociala element. Snarare bör folkbildning ses som en del av det nationella försvaret och har ett särskilt ansvar att motverka desinformation. Alla med viss förståelse för historien vet att ett fungerande omfattande försvar kräver både bombplan och bibliotek.
Det är svårt att tänka sig ett tydligare exempel på utbildningens roll i försvaret av Sverige.
Kanske kommer Nathanael Beskows självsäkra nätverkande att bli en ny strategi? Benton Walgers, en av de nuvarande lärarna på Birkagårdens folkhögskola, föreslog att företrädare för folkbildningen skulle bjuda in alla politiker, oavsett parti- eller beslutsnivå, så att de själva kan se de sociala fördelarna med sitt arbete. I synnerhet finns det exempel på att lokala politiker agerar efter att ha förstått vad högskolor faktiskt gör och vad de gör. Det hade till exempel förhindrat den sorgliga ironin att Markarids folkhögskola tvingades lägga ner i somras innan den ens hade börjat sin allmänna kurs med förberedande profil. Där kan studenter fördjupa sig i civilförsvar, hemberedskap och omfattande försvarskunskap samtidigt som de lär sig universitetskvalifikationer. Det är svårt att tänka sig ett tydligare exempel på utbildningens roll i försvaret av Sverige.
Elsa och Nathanael Beskow dog samma år, 1953, 30 år efter deras sons olycka på isen. Den här boken om landet Rengezen slutar med en återförening och en överenskommelse mellan troll, drakar och människor. Idag är det lätt att se att Elsa Beskovs kombination av realism och fantasi är en förutsättning för att upprätthålla modern mental hälsa. Eller, som en kritiker redan hade beskrivit den världsförbättrande potentialen i 1901 års Adventures in the Blueberry Woods of Putte: ”Ett kraftfullt botemedel mot melankoli, livets sorger och annan häxkonst.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på Wiman & Beckmans nyhetsbrev. Varje måndag väljer han och Osa Beckman ut sina favoritartiklar och ger kulturtips.
