En oväntad feststämning när Belle och Sebastian fyller Yeta Rejon

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Trenden att spela gamla album i sin helhet kan anses vara permanent vid denna tidpunkt. Om det är en reaktion på modern låtbaserad streamingkultur eller ett sug efter nostalgi återstår att se, men hur som helst, Belle och Sebastian gör sitt bästa för att underhålla just nu. Det skotska indiebandet turnerar just nu med sin 30-årsjubileums tandemskiva Tigermilk och If You Feel Sinister i två på varandra följande konserter, ett album per natt i varje stad.

Yeta Rejon har sålt slut två gånger och stämningen på söndagskvällen är livligare än väntat. I bakgrunden finns en bild av en rökfylld studio med en rullande bandspelare. ”Välkommen till Belle och Sebastians första inspelningssession”, hälsar sångaren Stuart Murdoch. Sedan smyger han in en lite symbolisk öppningsrubrik om sin förvåning över att han var glad en dag 1975. Låten ”The state I am in” sätter tonen för debutplattans drypande små historier om uppväxt och vuxen ålder, sexuell förvirring och andliga funderingar.

I mitten av 90-talet fick Belle och Sebastian ett tystare, mer förföriskt sound, i motsats till dåtidens pojkaktiga britpop-sound. Samtidigt är spännvidden större än man kan föreställa sig. Speciellt i en sådan här livesituation med nio musiker på scen. De festliga trumpeterna på ”Expectations” är nästan mariachi-liknande, medan den kostymerade gitarristen Stevie Jackson tar fram en rock’n’roll-melodi på ”You’re Just a Baby”. Lägg därtill en discoliknande glittrande ”elektronisk renässans” med melodiska solon och välarbetad kammarpop av cello, piano och tvärflöjt.

När bandet återvänder efter ett kort uppehåll och spelar ytterligare en låt från karriären reser sig publiken snabbt på fötter när en väldigt fräsch låt som ”Nobody’s Empire” träffar publiken. Det är inte Stevie Jacksons höga sound, men den ovanliga soulballaden ”Seymour Stine” dämpar entusiasmen.

Under föreställningen av ”The Boy with the Arab Strap”, medan publiken myllrar av scenen, går Stuart Murdoch själv upp på balkongen för att beundra utsikten och en improviserad pratstund med folket. Jag kan inte klaga på popproduktionen, men den glada stämningen kommer fram mer mot slutet än själva musiken.

Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson