Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
utställning
”Slutligt straff”
Kalmar museum. Visning till 24 maj
Efter en invigningsfest i Göteborg 1923 hamnade han i ett bråk med konstnären Isaac Grünewald, som eskalerade till ett fängelsestraff på en månad. Rättegången blev en elak affär, med antisemitiska förtecken som återspeglades i presskommentarer.
Men även i Langholmens knipa förblev Grünewald en privilegierad fånge och hade tillgång till allt han behövde av konstnärers material och annan utrustning. Detta gjorde att han kunde arbeta nästan normalt.
Resultatet är en serie teckningar och akvareller, nu i Kalmar museums samling. Idag utgör dessa ljusa och uttrycksfulla cellinteriörer den historiska entrén till museets ”Sista straff”. Denna lilla utställning lyckas göra något ovanligt och angeläget av bara fyra väldigt olika konstnärer.
Det finns inget större påstående eller aktualitet än detta. Som titeln antyder föreställer denna utställning att framtida fängelsestraff, åtminstone i vår del av världen, kommer att ses som omänskliga och föråldrade, som dödsstraff eller offentlig lynchning.
Naturligtvis kan denna idé också avfärdas som en sociopolitisk utopi i en era som snabbt går i rakt motsatt riktning, med ökad övervakning och disciplin över hela samhället och regeringar som lovar att mer än tredubbla antalet fängelser i landet under det kommande decenniet.
Men det är just därför jag känner en oväntad känsla av frihet.
Trots inledningen är The Last Punishments tyngdpunkt i nuet. Utställningens internationella stjärna var amerikanen Jesse Crimes, som själv tillbringade tre år i fängelse, men till skillnad från Grünewald tvingades uppfinna helt nya tekniker för att göra sitt jobb. Han skapade tunna grafiska tryck på fängelsearken av tidningar belagda med hårgelé, som han smugglade och sydde ihop för att skapa stora gobelänger.
Ett av dessa monumentala collage upptar en hel vägg i Kalmar. Det är ett gripande och kraftfullt verk, men för mig dras jag mer till den något heroiska tillverkningsprocessen än det konstnärliga uttrycket.
Å andra sidan gör de två svenska bidragen till utställningen intrycket ännu starkare. Magnus Bartas arbetade på ett månader långt projekt med sex interner i Kalmarfängelset, vilket resulterade i en spöklik miniatyrstad av höga, rangliga legotorn. Dess mångfärgade bitar är lackade i en matt, benfärgad nyans.
Resultatet var något av det konstigaste jag någonsin sett. Den fantasifulla dystopin representerar drömmar om frihet brutalt avskurna på ett subversivt och kusligt sätt.
Ändå bleknar även detta imponerande projekt i jämförelse med Petronella Petanders nästan provocerande underskattade filminstallation, Time. Med långsam, monoton röst beskriver hon det dagliga livet på Ferinsos kvinnofängelse, illustrerad av lika genomarbetat trånga fotografier som kretsar kring de ödsliga busshydorna nära anläggningen. Kontrasten är oroande grym, i motsats till berättelsens blodiga detaljer om tvångsarbete och isolering, kalligrafi och desperat tidsdödande. Du måste se den två gånger innan du får kläm på den.
Självklart ska det läggas upp i Sveriges riksdag omgående.
Läs mer: Jesse Crimes blev artist i fängelse
Läs mer om konst på dn.se.
