Denna sång sägs vara Sveriges sista autentiska folkvisa. Boken skrevs i augusti 1889 av en ung journalist vid namn Johan Lindström, som senare blev grundare av ett framstående förlag under namnet Saxon. Det tog bara 30 minuter att diskutera tillsammans, ämnet var givet. Hela Sundsvall surrade om historien om primadonnan som rymt från cirkustruppen som kommit till stan som gäst, och det tragiska slutet vi nyss hört. En dryg månad senare sjöngs Saxon Schillingtorik i hela Sverige. Det här är en låt om det sorgligaste som hänt, Elvira Madigan.
Faktum är att hon hette Hedvig Jensen. Hon föddes 1867 i Flensburg, i det som nu är norra Tyskland, en stad som bara tre år tidigare hade erövrats av kungariket Preussen men vars befolkning fortfarande till största delen var dansk.
Mina föräldrar var ogifta. Hennes 18-åriga mamma föddes i det ryskkontrollerade Svenskfinland av norska cirkusartistföräldrar. Hennes far var en dansk akrobat som snart försvann och var han befann sig visste man aldrig. Hennes mamma, Laura, fick ytterligare ett barn utom äktenskapet med en annan främling innan hon hittade Hedwigs styvfar, den amerikanske cirkusarbetaren John Madigan. Allt detta var normalt i cirkusens värld, vars invånare hade nästan samma status som trasor i det respektabla samhället.
Utbildning, som troddes ske i romantisk frihet, var faktiskt hårt kontrollerad och disciplinerad. Vissa kanske föreställer sig Elvira Madigan som en ung elitgymnast eller konståkare. Laura var en mamma som var aktiv i underhållningsbranschen och hon utbildade och disciplinerade sin barnstjärna strikt. Cirkuskonsten har nyligen utvecklats från bara konsten att rida, och lilla Hedwig har visat sig ha en fallenhet för nya sånger som publiken efterfrågar. Vid 11 års ålder hade hon förvandlats till ”fröken Elvira”, som ”utförde svåra jongleringar med tunna stållinor.” Som tonåring var hon en berömd stjärna och uppträdde inför kungligheter över hela Europa.
Vid den här tiden får hennes styvpappa John Madigan idén att starta en egen cirkus med Elvira som den stora stjärnan. Hon är 19 år gammal, och trots att hon ska vara världslig framställs hon som blyg och introvert. Hon utför sitt linedansarprogram med allvar och värdighet, inte konsten att tilltala publiken. Hennes mamma, Laura, är stolt över att hennes dotter skäms över omvärldens fördomar mot bohemer och vill kanske också skydda henne från sina egna erfarenheter av män. I tidningsintervjuer framhåller hon gärna att poledancers är bättre underhållare, skiljer sig från lössläppta skådespelerskor som förstör sin hud med smink, helaftare och ”allsköns stimulantia”.
I dåtidens föreställningar var kvinnliga artister inom cirkusen också en projektionsyta för många manliga föreställningar.
Elvira är en stor attraktion i sin familjs cirkus som nu turnerar i småstäder i Skandinavien. I januari 1888 kommer de till tillfälliga cirkusbyggnader i Kristianstad och Fisktorget. Sixten Spare sitter i publiken.
Reserv är en klyscha. Termen ”löjtnantromantik” var vanlig på den tiden, och Sixten Spare är just en sådan kavalleri-löjtnant. Han är upptagen, aristokratisk, skuldsatt, olyckligt gift och har två barn. Han är också en misslyckad poet som skriver halta och hjärtskärande dikter i sin idol Karl Snoilskis anda. I en tid av stora sociala motsättningar innebär det att se på ”samhällets olyckliga barn” med medlidande bubblande ögon. En diktsamling med just dessa teman hade just publicerats och setts.
Vi kan bara gissa vad Spare såg när han såg Elvira uppträda. I dåtidens föreställningar var cirkusens kvinnliga artister också projektionsytan på ett stort antal manliga föreställningar, om något glamoröst, gränslöst, romantiskt ouppnåeligt och samtidigt lättsinnigt och dekadent. Sparre lyckas överlista sin försiktiga mamma Laura och upprätta en hemlig brevväxling med Elvira.
Jag vet inget om innehållet i den kommunikationen mer än vad som senare rapporterades i andra hand och tredje hand. Hans mamma Laura uttryckte senare intresse för att framställa Sparre som en manipulativ skurk, vilket förstås fortfarande kan vara sant. ”Hans brev sa hela tiden att han var separerad från sin fru och att han ville begå självmord om hon inte tackade ja.” Men den tajta Elvira kan också ha attraherats av äldre män som förkroppsligade allt hon beundrade: aristokrater, poeter, soldater och glamorösa representanter för dagens samhälle. Hon bad honom fortfarande tre gånger att sluta brevväxla, och varje gång hotade herr Spare att ta livet av sig med en pistol.
Det visar sig att Elvira pantsatt smyckena och tagit ett tåg till Bolnes för att träffa Sparre.
Därmed uppstår ett drama där alla inblandade måste vara involverade i Elvira Madigans och Sixten Spurs vidare öde. Den 1 februari 1889, när Cirkus Madigan var i Gävle, innehåller Gefleborg Lens Tidning den första nyheten om vad som snart skulle kallas ”Mayerlings drama”. Kronprins Rudolf av Österrike sköt och dödade sin älskarinna, Mary Vetsera, och sedan sig själv. Han är i ett olyckligt äktenskap och skilsmässa är omöjlig. När Elvira hörde talas om tragedin berömde hon enligt uppgift parets öde som extremt lyckligt. Sparre fostrades också av detta drama.
När Cirkus Madigan anlände till Hudikvar den 17 april 1889 väntade ett ”stort kuvert” på Elvira. Den innehåller en lång självbekännelse som vid första anblicken verkar oemotståndlig. Den 28 maj när cirkusen kom till Sundsvall kom inte Elvira ner för frukost. Det visar sig att hon pantsatt smyckena och tagit ett tåg till Bornas för att träffa Sparre. Hennes mamma Laura bestämmer sig för att lämna tillbaka sin dotter till Stockholm och tar ett ångfartyg från Sundsvall. Dimma försenade hennes ankomst, och när hon kom hade Elvira och Sparre redan gått längre söderut.
I sin självbiografi berättar Tommy Berggren hur Bo Widerberg sålde honom rollen i Sixten Spur. Widerberg sa att Spare var en ”flykting från kriget” och en älskad man. Men våren 1889 hade Sverige inte varit i krig på 75 år. Man undrar om händelserna hade utspelat sig på det här sättet om det verkligen hade varit ett krig och Sparres storslagna fantasi hade varit upptagen med något annat.
Kanske planerade han redan sitt handlingssätt och använde Mayerlings drama som modell. När paret checkar in på ett stadshotell i Svenborg, Fyn (som ”greve Spare och hans fru på smekmånad”), lägger många av de andra gästerna märke till dem. De håller sig gömda, han verkar glad och hon är deprimerad. Som en världslig aristokrat gav Spare sig själv kredit för hotellet, men efter några veckor hade hotelldirektören fått nog och gav honom notan. 288 kronor, vilket är cirka 20 000 kronor i dagens pengar.
Det är med andra ord över. Dagen efter försvann paret från hotellet. De checkar in på ett pensionat på den närliggande ön Tashinghe och åker på en sista picknick. Det finns ingen Mozartmusik, inget sött väder som i Widerberg-filmen, konstaterar Elviras noggranna biograf Klas Grönqvist i 2013 års En droppe föll. Det var lite kallt, regnigt och blåsigt, väder som måste ha fördrivit alla poetiska föreställningar om att tillbringa natten som älskare i skogen.
Ett oemotståndligt romantiskt gnistra lägger sig över skogskroppen.
Två dagar senare kom en kvinnlig bonde över kroppen när hon plockade nässlor för att mata sina kor. Det är tydligt att Spare sköt Elvira och sedan sig själv. Hennes korsett hänger från en gren. Hotellrummet är inrett med dikter skrivna av Spare. Det är en dikt om en ung brud som välkomnar döden av någon anledning. För hon insåg att döden är det enda som kan hindra kärleken från att dö.
Suset kring denna incident spred sig snabbt. Saxon Schilling-trycket var bara en av alla dikter, romaner och tidningsartiklar som skrivits om ”Svenska Mayerlingdramat”, jämförbart med Tristan och Isolde, Romeo och Julia och alla andra ”stjärnkorsade älskare” som litteraturhistorien har erbjudit.
Ett oemotståndligt romantiskt sken lade sig över liket i skogen. Begravningar var omfattande offentliga tillställningar. Till och med socialisten Axel Danielsson, som satt fängslad på Langholmen för samhällskritisk journalistik, skrev en artikel där han hyllade honom: ”Dessa två döda män var klart intellektuellt överlägsna sina klasssläktingar, men enligt min mening var de också moraliskt överlägsna, för den högsta moral vi känner till är missnöje med en eländig situation. De upptäckte inget bättre i sitt nuvarande sociala liv, och rans.”
Elviras mamma, Lola, ropar med en ensam, ledsen röst, rasande mot den stackars förföraren som sexuellt utnyttjade sin dotter och mördade henne i sömnen.
Den romantiska synen på paret blev permanent. Dess huvudsakliga uttryck är i Beau Weiderbergs lätt peccolaristiska skildring av ett älskande par som hittar sin sanna identitet genom att fly ett samhälle som nekar dem rätten till lycka. De är den svenska motsvarigheten till Bonnie och Clyde, som jagar fjärilar i slow motion och utbyter förtrollande ljud och lågor innan den grymma verkligheten tvingar dem att ta den enda möjliga flykten. Elvira framställs som någon som driver på för slutet medan Sixten, täckt av blod, tvekar.
Ändå hann regissörens namne, den sidvenske journalisten Bertil Widerberg, uttrycka en annan syn på saken. I en serie artiklar till minne av 70-årsdagen av dramats sändning 1959 intervjuade han Søren Frederiksen, en gammal dansk kapten som då var en nyfiken 11-åring på Taginge. ”De flesta trodde att han var ansvarig, att han släpade in henne i fallet”, hävdade Frederiksen. ”Vi trodde inte att det fanns någon romantik i det som hände, och vi trodde inte riktigt på historien om att någon av dem gärna skulle ha dött på samma sätt.”
Vår ålder är mer benägna att se denna fråga som en kall kapten. Den berättar historien om en äldre överklassman som uppfostrar en ung, oerfaren tjej och drar in henne i ett episkt drama som syftar till deras ömsesidiga förstörelse från början och till slut dödar henne. För, som kapten Frederiksen frågade sig själv, varför ville hon dö? ”Sådana saker kan hända i romaner, men har du någonsin hört talas om en sådan historia i verkligheten?”
