Författare: Edouard Louis.
Titel: Kollaps.
Översättare: Marianne Tuffbesson.
Förlag: Wahlström & Widstorm.
Ja, Édouard Louiss debutfilm från 2015, The Exile of Eddy Bergur, hyllades av kritiker för sin brutala skildring av arbetarklassen, trasiga familjer och uppväxt.
Sedan dess har han fortsatt att skriva böcker med familjen som ämne.
Stjärnstatus kvarstår. I våras sålde hans föreläsning på Kulture Huset i Stockholm slut så snabbt att ytterligare en föreläsning hölls. Även denna är slutsåld.
Men efter hans senaste bok verkar fler och fler tycka att Edouard Louis ganska girigt utnyttjar sin familjs fattigdom och elände.
Nu, även i Sverige, är frågan om hur och i vilket syfte barndomstrauman skildras ett hett ämne.
I sin nya roman, The Decay, skriver Edouard Louis om sin alkoholiserade och våldsamma halvbror, som dog när han var bara 38 år gammal.
Han upprepar i den här boken att även om han hatade sin bror, var han fortfarande tvungen att skriva för att förstå sitt liv.
Kritiker uppmanade Louis att ”sluta knåda den.”
Jag försöker verkligen läsa Collapse medlidande. Jag vill inte ta ifrån honom rätten att utveckla sig själv som människa.
Men kanske som författare inser jag det direkt. Han visar faktiskt att brodern i den här boken inte bara är en våldsam missbrukare, utan också har en ljus sida, vilket gör honom mer komplex. Men jag känner mig fortfarande lite… för avslappnad.
Det är som om han tar sin brors död fast i tankarna och skriver ganska ytliga litterära referenser som Joan Didions underbara sorgebok, ”Ett år av magiskt tänkande”, men de känns inte relevanta.
Och till min outgrundliga sorg är jag förvånad över att jag inte är mer rörd.
Edouard Louis lämnade säkert något mycket viktigt att säga om familjeförhållanden och klassklyftor.
Men om han vill fortsätta att inspireras av sin familj måste han göra det bättre. Den återvänder till den litterära form och djup som fanns vid tidpunkten för debuten.
Lycka till igen.
