Det pågår ett krig i Europa, och detta krig utgör också ett hot mot Sverige. Det växande hotet mot Sverige utgör en utmaning för det svenska samhället som inte går att kvantifiera på något rationellt sätt.
Mot denna bakgrund förtjänar Finanspolitiska rådets skarpa kritik mot regeringens finanspolitik att uppmärksammas. Det är som om rådet, när det diskuterade den finanspolitiska ramen, bara tittade på denna ram och inte på den extraordinära situation som kriget skulle skapa för Europa som helhet. Detta är ett fenomen som inte beror på upp- och nedgångar i en normal konjunkturcykel. Kommunfullmäktige fortsätter att tro att de kostnader som krävs för extrema situationer, de krig som i slutändan hotar oss, bör vägas mot alla andra kostnader i den normala budgetprocessen.
Det är helt sant att även i tider av kris och krig måste kostnaderna vägas mot varandra, annars finns det ingen hållbar förmåga. Men det är lika sant att tider av kris och krig ligger utanför den normala utgångspunkten för finanspolitiska ramar.
Detta inkluderade inte de särskilda utmaningarna med snabb upprustning och omfattande bistånd till andra länder. För min del har jag sedan 2004 års försvarsbeslut upprepade gånger föreslagit engångsbelopp för att återställa vår försvarsförmåga, som successivt har minskat på grund av vår tro på varaktig fred.
För mig är det klart att vi i den situation vi nu befinner oss i behöver göra mer än att stödja Ukraina med outnyttjade lager i form av utvald pansarammunition, och det är vad som initialt skedde våren 2022. När man ser till den övergripande hotbilden – risken för upptrappning av krig och det växande regionala hotet – är att avskräcka Ryssland inte bara ett säkerhetspolitiskt intresse utan också ett finanspolitiskt intresse. Faktum är att vi behöver mer hjälp till Ukraina, inte mindre. Krig är en stokastisk händelse som ligger utanför den konjunkturcykel kring vilken det finanspolitiska ramverket är konstruerat.
Det finns också en annan närbesläktad fråga som inte beaktas i detta ramverk. Det är en långsiktig och ihållande underfinansiering av stora offentliga investeringar. Trots att en alltför låg allokering innebär en progressiv minskning av långsiktiga investeringar är det i grunden anmärkningsvärt att detta inte är föremål för analys. Begrepp som återanskaffningskostnad och avskrivningar är påfallande frånvarande i finansiell analys.
Det innebär att finanspolitik som lett till långsiktig underfinansiering av kritisk infrastruktur, nu central i det nya säkerhetspolitiska landskapet, inte utvärderas utifrån vad den innebär för de långsiktiga offentliga finanserna. Om avsättningarna till vägar, järnvägar eller försvar inte motsvarar de nivåer som systemen byggdes på kommer det att finnas en fortsatt utslitning och underinvesteringar som så småningom kommer att behöva åtgärdas. Detta borde vara en självklar utgångspunkt i finanspolitisk analys, men det har inte Finanspolitiska rådet övervägt.
Detta väcker frågan om de yttre omständigheter vi just nu står inför, som kriget vid horisonten och den misskötsel av infrastruktur vi måste hantera, kräver att vi diskuterar finanspolitik utifrån nya realiteter, eller om vi ska hålla oss inom de gamla ramarna. Det finns ett självklart svar på den frågan. Men det undviker Finanspolitiska rådet.
Det betyder naturligtvis inte att förslag som sänkningar av matmomsen eller arbetsavdrag inte ska diskuteras inom ramen för deras skattekonsekvenser. Men det som komplicerar saken är att de krig som hotar hela Europa kräver ökade försvarsanslag i både kron- och eurotermer, och krav på politik för att stimulera tillväxten är också brådskande.
Här har Finanspolitiska rådet en annan syn på arbetsavdrag än regeringen och många andra regeringar. Det verkar rimligt att tro att den utveckling vi nu ser, med att Sverige för några år sedan stiger från sista plats till toppen av EU, åtminstone delvis är resultatet av en politik som stärker ockupationerna och stimulerar efterfrågan. Därför är frågan om skattesänkningar viktig och relevant, särskilt när de offentliga finanserna är stabila, i en tid då det finns ett behov av att stimulera ekonomin att stärka både sysselsättnings- och försvarsförmågan.
Att vi är på väg mot ett finanspolitiskt träsk är inget argument mot detta. Den offentliga skuldbördan ligger kvar med en avvikelse på mindre än 5 procent kring den 35 procents tröskel som anges i ramverket. 2027 blir det 36,8 procent och 2028 blir det något lägre på 36,5 procent. Det är fortfarande en av de starkaste offentliga finanserna i Europa.
Vad Finanspolitiska nämnden enligt min mening missar när den ser ner på detta ramverk är att den verklighet vi lever i innehåller dubbla utmaningar som inte kan mötas inom ett system skapat för fredstidsnormalitet.
Å ena sidan måste vi stärka ekonomin och tillväxten. Å andra sidan måste vi snarast stödja Ukraina och bygga sitt eget försvar. Skatterådets analys innebär i huvudsak att endast en sak ska göras. I det avseendet bådar de socialdemokratiska politikernas omedelbara reaktion på att skärpa sin kritik av fullmäktige illa.
Ett sådant tillvägagångssätt skulle sannolikt ha resulterat i att Ukraina inte fick det stöd det behövde och fortsatte att försvara sig med den sorts långsamma upprustning som sågs fram till 2022. Vid den tidpunkten skulle detta ramverk ha förblivit formellt procykliskt, men det skulle ha hindrat oss från att möta nya verkligheter. Så har också varit läget i svensk politik under lång tid.
Finanspolitiska rådet missade ett tillfälle att basera sin analys på en verklighet som är långt mer komplex än den som det finanspolitiska ramverket skapades på.
Gunnar Hekmark, ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare riksdagsledamot
