Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
För att låna lite från Colson Whiteheads roman The Underground Railroad anländer huvudpersonerna till South Carolina och ser en ung kvinna springa i panik.
”’Barn, de tar mina barn ifrån mig!’ publiken suckar vid den välbekanta refrängen. Många gånger under sina liv på plantagen har de hört en mors klagan över sin stackars avkomma.”
Romanen är på många sätt en fantasi om amerikanskt slaveri, där Whitehead ger fysisk form åt ”järnvägarna”, nätverken som hjälpte människor att fly norrut, i form av lokomotiv och förfallna vagnar. Men allt som har sagts om slaveriets grundläggande natur är sant, särskilt när det gäller barn. Även om inte alla familjer var separerade var hotet om separation alltid närvarande. Varje slavhållare hade all rätt att skilja makar, syskon och barn från sina föräldrar. Så att säga, bara riktiga människor hade rätt att bilda familjeband.
I det moderna Sverige väcker den brutala handlingen med så kallad tonårsutvisning frågor om vad en familj egentligen är och vem som har rätt till den. Tidigare, om barn fick stanna på grund av deras anknytning till sina föräldrar, fick de vanligtvis permanenta uppehållstillstånd. Kanske berodde det på att man trodde att barns framtid kunde byggas rationellt i de länder där de växte upp med sina familjer och vänner. Idag tvingas dessa tonåringar se fram emot den dag då auktoriteten härskar som en avgrund. Det är ett groteskt bud som går emot livet självt.
I den svenska utvisningsbranschen avskaffas helt enkelt familjer. Hur skulle någon annars kunna tänka sig att skicka ett ensamt 4-årigt barn till Bosnien, oavsett status eller dokument? Pojken i fråga har nu ett tillfälligt uppehållstillstånd i generösa 13 månader. ”Vi har bekräftat att föräldrar spelar en viktig roll i ett barns liv,” säger Mediedirektören på Migrationsverket (DN 9/2). Och nu ska ett åtta månader gammalt spädbarn utvisas till Iran, trots att hans föräldrar har fått stanna.
Det är som en parodi på ett land av sociopater.
Begreppet ”död i familjen” var tidigare en del av diskussionen, men det finns också legitim feministisk kritik mot familjen. Kärnfamiljen har flera gånger varit en farlig och förtryckande plats för kvinnor och barn. Därför var det viktigt att rättigheter gavs till individer snarare än grupper. Vi röstar inte som familj, vi betalar inte skatt tillsammans och studielån baseras inte på pappans inkomst.
Nationell individualism brukar det kallas. För moderna människor har FN:s definition av familjen som ”samhällets naturliga och grundläggande enhet” alltid känts lite förvrängd. Jag är en individ, men jag skulle uppskatta din hjälp.
Detta är den glada tradition som Sverige nu ansluter sig till, att förklara att invandrade familjeband (till skillnad från våra) inte har något värde eller mening.
Men som kulturradikaler missar vi poängen om vi inte förstår hur förnekandet av familjeband kan användas som en form av våld, ofta med rasistiska förtecken. Historien ger oss många exempel långt efter slaveriets era. Här hittar du allt från Tysklands Nürnberglagar som förbjuder ”blandade” äktenskap, till Sveriges tvångssteriliseringar, till Danmarks spiralkampanj som nekade tusentals grönländska kvinnor chansen att bli föräldrar på 1990-talet.
Här har vi skandalen med Australiens aboriginer ”Stulna generationer” och barn bortförda av den internationella adoptionsindustrin som fortsätter till denna dag med goda minnen från myndigheter. Detta är en härlig tradition som Sverige just nu håller på att återuppfinna genom att deklarera att invandrade familjeband (till skillnad från våra) inte har något värde eller mening.
När staten aktivt ingriper för att förstöra enskilda individers liv, nätverk och relationer, blir den svenska statens individualism ett rent vapen som måste tas ur maktens händer.
Läs mer av Christina Lindquist
