Britpopbandet Suede uppträder på fullsatt arena

Natten till den 27 november 1999 var arenaområdet i Stockholms Globen grått, kallt och blåsigt. Det brittiska bandet Suede skulle komma för att spela i Hovet. En påträngande publicist övertygade mig att göra en intervju några timmar innan kvällens konsert. Jag ångrade redan att jag höll med. Väldigt få skulle vilja läsa intervjuer efter konserten, och det allmänna intrycket var att bandets hållbarhetstid hade passerat.

Inne i boxen väntade Suede med sångaren Brett Anderson längst fram. Bandet, trötta på att turnera, svarade artigt men håglöst på frågor. Kanske blev de också övertalade att göra intervjuer de inte ville göra. Bilden av en rockstjärnas tråkiga liv var svår att glömma.

Tre år efter Hovet-konserten har Brett Anderson brutit upp bandet som en gång gjorde britpopvågor med hits som ”Animal Nitrate”, ”Trash” och ”Beautiful Ones”.

– Bandets gitarrist Richard Oakes sa per telefon från London: ”Vi tog vår framgång för given och gav inte vårt bästa längre.” Trots att han är 26 år äldre är han mycket mer entusiastisk än han var under min senaste intervju. Han tog ledigt under bandets pågående utsålda turné i Storbritannien.

Redan 2003 var gitarristen Richard Oakes övertygad om att Suede hade nått sitt slut och att det var gjort för gott. Men sju år senare ringde Brett Anderson och bad honom starta bandet igen. Oakes var mycket tveksam och satte sig med vänner i vad hon kallade ”långa terapisessioner” innan hon fattade sitt beslut.

– Jag frågade mig själv: ”Kommer det här att förstöra mitt liv igen?” När jag lade på luren kändes det som ett definitivt slut för mig. Vi var i samma rum i nästan 10 år, fick slut på idéer och var ganska trötta på varandra när vi slutade.

Men till slut blev svaret ja, och Suede Part 2 blev något annat, med en touch av Richard Oakes. Ett vuxet rockband. Det glamorösa popstjärnelivet och festerna är över. Långa, ineffektiva studiosessioner ersätts av intensivt låtskrivande och turnerande. Samtidigt har jag mer utrymme att leva ett annat liv.

Frontmannen Brett Anderson bor i ett hus med en stor trädgård på Somersets landsbygd, trummisen Simon Gilbert bor i Thailand och basisten Matt Osman skriver tillsammans med bandet. För närvarande är de flesta av de nya låtarna skrivna av Richard Oakes och keyboardisten Neil Codling innan Brett Anderson skriver texterna till melodierna.

Richard Oakes har själv bott i Jarna, en förort till Stockholm, i flera år. 2022 gifte han sig med den svenska skådespelaren och komikern Anna Granas, och de köpte ett hus tillsammans.

– Kom dit så fort du har ledig tid och umgås med henne och bonusbarn. Det är det som för mig närmare verkligheten. För när du är i London handlar det om arbete. Det är riktigt stärkande för mig att komma dit och umgås med dem. Jag har det bästa av två världar.

The Suede, som är i Stockholm den 5 mars och uppträder i Göteborg dagen efter, är ett band fyllt av samma medlemmar och gamla hits, men samtidigt är de ett helt annat band. Senare album var svårare, mer inspirerade av Richard Oakes gamla tonårsfavoriter som Joy Division, The Cure, The Fall och Siouxsie and the Banshees än av 90-talspop.

Att spela i Sverige blir speciellt för honom då han har familj och vänner i både Stockholm och Göteborg.

– Jag har nu starka band till Sverige och har träffat många underbara människor. Några av mina bästa vänner är svenska och jag älskar det här landet…även när snön är upp till knäna, säger han med ett skratt.

Storbritannien är inte det enda stället där band spelar på fullsatta arenor. Det gäller även många av konserterna på Europaturnén Dancing with the Europeans som börjar i Helsingfors den 3 mars.

– Det är härligt att se arenan full. Vi tar inte detta för givet. För vi har spelat på ganska tomma scener tidigare. Jag tror att folk fortsätter att komma tillbaka för att se oss eftersom vi tar liveframträdanden på största allvar nu.

Turnén fick sitt namn efter en av låtarna på deras nya album, ”Antidepressants.” Brett Anderson skrev texten till ”Dancing with the Europeans” efter en konsert i Spanien. Trots att man var trött efter en lång turné utvecklades en magisk relation mellan bandet och publiken.

– Brett behöver den relationen. Han har blivit väldigt publikorienterad nuförtiden. Han vill komma ner till publiken. Han vill möta människor och sjunga och krama dem och allt det där. Jag tror att det ibland förvirrar tittarna.

Det tidiga 90-talet var en guldålder för band, där Suede, Blur, Pulp och Oasis var kända som ”Big Four”. De senaste åren har återväxten av nya band varit omärklig. Det är soloartisternas era, främst kvinnliga artister.

Richard Oakes tror att det är en ekonomisk fråga. Om det inte är fem personer som ska dela på allt så blir det helt enkelt mer pengar över.

– Men det är speciellt att se kemin mellan bandet, de fyra-fem personerna på scenen. Jag vill alltid se band. Att själv vara med i ett band är detsamma som att vara med i ett gäng. Det är något som fortfarande upphetsar mig nu när jag är en gammal man.

läs mer:

Joanna Paulson: Cool Britannia 2.0 är sant, men mycket har hänt sedan 90-talet

Recension: ”The Ark dokumentär fångar glädje men saknar spänning.”

Yeager: ”Unga tjejer borde ge upp att vara bra”