Emerald Fennells tolkning av ”Swindling Heights” får dig att flämta, stamma och droppa. Det är vad tolkning handlar om. Det står också tydligt, ”Baserat på en berättelse av Emelie Bronte.”
Kanske är fanfiction den mer korrekta termen, en sexuell fantasi om vad som skulle hända om Cathy och Heathcliff fick ägna sig åt varandra, snarare än att separeras av social status eller paranoid svartsjuka.
I den här boken bryter de mot många lagar för viktoriansk moral och anständighet, men de bryter aldrig några absoluta tabun. De sover inte med varandra. Men tänk om de fick göra det? Det finns inslag av fanfiction här, med regissören som kör igenom den söta Harlequin-romanens estetik och en övermodig 1800-talshjälte som skriker ut sina frustrationer i dimman som ligger djupt i vildmarken.
På vissa ställen är det ren komedi. Även om det innehåller riktiga känslor är det en pastisch. Även om Neji är gjord av lack och läder och ackompanjeras av Charli XCX är deras desperation och längtan smärtsamt uppenbar.
Detta kan vara en intressant konstnärlig utveckling. Fennells första film, ”Promising Young Woman”, var en hård konfrontation med normaliseringen av sexuellt våld, och ”Saltburn” var en svidande kommentar om den brittiska överklassen. Här, med böcker som behandlar ämnen som konvention, klass och genus som mall, valde vi att sudda ut den sociala kommentaren och istället maximera volymen av erotik. Kanske är det rätt sätt.
Det tar lite att vänja sig vid. Det är inte alls BDSM eller de olika kreativa sätten att använda hästgrimmor, utan modet och respektlösheten som gör en bok till maximalistisk kitsch som konsekvent rankas på världens bästa listor och som så många människor har en personlig koppling till.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag känner en slags tacksamhet (eller ska jag säga lättnad?). Hur som helst, behandlar du inte de dödsdömda och galna huvudpersonerna som om de upplevde passion?
Klicka här för andra filmrecensioner.
