Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
roman
Katherine Nedreyold
”Samiskt problem”
transformator. Helena Fagatan
Kran, 408 sidor
Det finns många berättelser i romanen ”Sameproblemet” av Catherine Nedreyold. Titeln väcker förväntningar på en idé- och kamproman, som också infrias, men den första meningen i boken vittnar om en identitetskris: ”Jag tappar greppet om vem jag är.” Talaren heter Marie Enmo. Hon bodde i Paris med sin franska man och några månader gamla dotter när hon hörde om sin mormors död. Så hon måste åka till Sapmi för första gången på flera år.
Resan tillbaka till byn väcker minnen och tankar, och flygsätet inleder ett porträtt av tillväxt som gradvis låter Marie förstå vem hon är. En tjej som gick i skolan i en tid då samer fick utstå både fysiska och verbala övergrepp. I Norge kallades hon ”Fielfinne” eller ”Lapp”, och tack vare sin längd och ljusa hår var hon fortfarande ”snygg” nog att följa med pojkarna hem. I Frankrike är hon skandinavisk, visserligen exotisk, men inte mer än andra nordbor.
Den tredje berättelsen handlar om att bli författare och hitta sin egen form och ämne efter år av att ha skrivit journalistik om andra minoriteter än sig själv. I bakgrunden, nämnt men inte sett, finns ett förlag som vill ha hennes text, en text om sig själv.
Dessa olika romaner i en roman återkommer omväxlande och korsar varandra i härvor. När mormoderns liv utvecklas speglas hennes upplevelser i Maries eget liv. Däremellan finns ett långt avsnitt om behandlingen av samerna i Norge (och Finland och Sverige).
Den norska staten behövde inte säga ifrån, tvinga fram sterilisering eller döda för att nå sitt mål att utplåna den samiska kulturen.
Jag har nog aldrig läst en mer våldsam och desperat granskning av det civiliserade, blygsamma, självtjänande förtryck som stater kan utöva mot minoriteter. Den norska staten behövde inte uttala sig, tvinga fram sterilisering eller döda för att uppnå sitt mål att utplåna den samiska kulturen, förbjuda språket, förnorska namn och skriva om historien om vem som först bebodde landet. Det räcker med att fatta beslut och utöva myndighet.
Många minoriteter kan känna igen sig när dagens samer bär kläder som deras förfäder tvingades gömma, även i abstrakta termer som ”väckelse”. Marie åkte till Paris för att slippa kämpa med sin identitet och nu har hon återvänt till ett delvis annorlunda Norge och ett annat Sapmi, men hennes ilska har inte lagt sig, tvärtom har hon fått nytt syre.
Det är något så fängslande, drivande och spännande med den här romanen. Dialoger varvas med inre monologer, berättaren repar sig, händelser och formler återkommer, kärleksberättelsen får allt tydligare konturer, men döljer hemligheter till slutet. Att träffa Maries många släktingar skapar nya berättelser och är en ständig påminnelse om att hon är en riktig gäst som lämnat och sällan besökt.
Det är omöjligt att inte svepas med av strömmen av känslor, minnen, insikter och explosioner. Naturligtvis är den direkta, ocensurerade stilen och den ohämmade språkliga energin fullt medveten och på lämpligt sätt uttryck för de förändringar som huvudpersonen genomgår, som liknar en explosion.
Bara för att hennes dotter lider av majoritetssamhällets fördomar och förtryck, borde hon inte få vara en del av det samiska goda?
Återkomsten tvingar Marie in i en mer komplex berättelse än den hon tidigare konstruerat om sig själv och sin familj. Nu ser hon motsättningarna inom det samiska folket, mellan de som bor vid havet och de som bor vid ån, mellan de som håller renar och de som inte gör det. Hon inser också att hennes sammanhållning, uppenbara familjekänsla och dåliga samvete urholkar hennes definitiva godkännande av asyl. Bara för att hennes dotter lider av majoritetssamhällets fördomar och förtryck, borde hon inte få vara en del av det samiska goda?
Att läsa Samefrågan är att dras in i ett pågående samtal mellan talare och lyssnare. Privilegiet att forma frågor ligger hos minoriteten och när det väl inte är den norska staten, inte heller norrmän eller för den delen svenskar som sätter agendan, här talar vi inte tyst, utan här höjer vi våra röster för att bli hörda. Och det personliga är politiskt, och den egna erfarenheten är nära knuten till de villkor som samhället ställer.
De gör också att jag som läsare kastas mellan två ytterligheter: ena stunden en medlem av Maries varma storfamilj, och i nästa sittande på den tilltalades majoritetsbänk. Det här är ingen dålig läsning; i Helena Fagertuns utmärkta tolkning finns tillräckligt med kraft och bredd i Catherine Nedreyolds ord för att skapa en obestridlig känsla, och det är omöjligt att skydda sig från alla uppmaningar till empati i denna skrivstil. Det enda som känns onaturligt är tanken på ett parisiskt förlag som strös ut här och där, men lyckligtvis försvinner de från helheten och det finns ett levande hjärta som slår inuti.
Läs fler texter och senaste bokrecensioner av Ingrid Elam
